This site uses cookies.
Some of these cookies are essential to the operation of the site,
while others help to improve your experience by providing insights into how the site is being used.
For more information, please see the ProZ.com privacy policy.
This person has a SecurePRO™ card. Because this person is not a ProZ.com Plus subscriber, to view his or her SecurePRO™ card you must be a ProZ.com Business member or Plus subscriber.
Affiliations
This person is not affiliated with any business or Blue Board record at ProZ.com.
English to Swedish: Vem förvandlade Gaza till ett blodigt fängelse General field: Social Sciences Detailed field: Government / Politics
Source text - English Liberal commentators in America and Europe, alongside European leaders such as Nicolas Sarkozy and to a lesser extent Gordon Brown, have slated Israel over its recent airstrikes. They have called on the Israelis to ‘respect Gaza’s integrity’ or to keep their ‘Hands off Gaza!’ (1). This may come off as radical: standing up to the powerful Israeli military on behalf of the beleaguered 1.5million Palestinians who live in Gaza. But, in truth, there is a deeply uncritical and even conformist streak to this supposed solidarity with Gazans. The outraged critics of Israel accept the Western-imposed idea that Gaza, in effect a glorified refugee camp, should be a distinct pseudo-statelet for Palestinians, separate from Israel and even from the Jews. And yet this separation is the very condition that keeps Gaza impoverished, unfree and in a state of permanent conflict with its bigger, more powerful neighbour.
Critics attack Israel for its use of force in Gaza. Yet they implicitly support the partitionist and sectarian underpinnings of the Middle Eastern ‘peace process’, which has upped the ante between Israel and Gaza. Facilitated by Washington and Brussels over the past 15 years, the peace process has been based on the idea that Israelis and Palestinians must be permanently separated – that is, the Middle East must be partitioned. The Oslo Accords of 1993, overseen by then US President Bill Clinton, called for the withdrawal of Israeli forces from parts of the Gaza Strip and the West Bank and affirmed ‘a Palestinian right of self-government within those areas through the creation of a Palestinian Authority’. The Roadmap for Peace of 2003 – drawn up by the US, the UN, the EU and Russia – called for a ‘permanent two-state solution’ and demanded ‘clear, unambiguous acceptance’ of this solution from both Israel and the Palestinians (2).
The central theme of the peace process is always that Israelis and Palestinians cannot possibly live together in a democratic federal state, and thus there must be a ‘permanent’ separation which must be kept in check by ‘formal monitoring mechanisms’ overseen by the international community (in the words of the Roadmap for Peace) (3). This divisive dynamic, far from ushering in a new era of peace, has heightened sectarian tensions between Israel and the Palestinians. And nowhere is this clearer than in Gaza.
Translation - Swedish Liberala kommentatorer i både USA och Europa har kritiserat Israel för de senaste veckornas flygräder. Europeiska ledare som Nicolas Sarkozy och, i något mindre utsträckning, Gordon Brown har uppmanat Israel till att ”respektera Gazas integritet” och till att ”lämna Gaza ifred!” (1). Om dessa ställningstaganden skulle kunna uppfattas som radikala – att å Gazas 1,5 miljoner belägrade palestiniers vägnar sätta sig upp emot Israels mäktiga armé – så rymmer i själva verket denna förmodade solidaritet med gazaborna ett djupt okritiskt och till och med konformistiskt inslag. Dessa upprörda Israelkritiker accepterar den från väst påtvingade idén om att Gaza, i realiteten ett glorifierat flyktingläger, ska utgöra en välavgränsad liten pseudo-stat där palestinier får bo, helt och hållet avskiljda från Israel såväl som från judar. Ändå är det just denna avskildhet, denna separation som ligger till grund för att Gaza förblir fattigt, ofritt och i konstant konflikt med sin större, mäktigare granne.
Kritikerna fördömer Israels våldsamheter i Gaza. Samtidigt stödjer de till fullo de idéer om avskiljning och sekterism som ligger till grund för ”fredsprocessen” i Mellanöstern och som resulterat i höjda insatser Israel och Gaza emellan. Med hjälp av Washington och Bryssel har fredsprocessen under de senaste femton åren utformats kring idén om att israeler och palestinier till varje pris måste leva åtskiljda – med andra ord, Mellanöstern måste delas upp. Osloavtalet 1993, framförhandlat under uppsikt av USA:s dåvarande president Bill Clinton, krävde ett tillbakadragande av israeliska trupper från delar av Gazaremsan och Västbanken, samt deklarerade ”palestiniernas rätt till självbestämmande inom dessa områden genom upprättandet av den Palestinska myndigheten”. 2003 års Färdplan för fred – uppritad av USA, FN, EU och Ryssland - yrkade på en ‘permanent två-stats lösning” och begärde ett ”tydligt och förbehållslöst accepterande” av denna lösning från både israeliskt och palestinskt håll.
Fredsprocessens grundförutsättning är den att israeler och palestinier under inga omständigheter kan leva tillsammans i en demokratisk, federal stat och att en ”permanent” separation därför är nödvändig, en separation som i sin tur ska kontrolleras av det internationella samfundets ”offentliga övervakningsapparatur” (som uttryckt i Färdplanen för fred) (3). Denna splittringsmanöver har inte lyckats med föresatsen att få till stå ett nytt fredligt skede utan har istället intensifierat det sekteristiska spänningsförhållandet mellan israeler och palestinier. Det tydligaste exemplet på detta är Gaza.
English to Swedish: Bilingual education General field: Social Sciences Detailed field: Education / Pedagogy
Source text - English Bilingual education was said to be essential for the purposes of gaining a new sense of pride for the Hispanics and to resist Americanization. The Lau v. Nichols (1974) decision stands out as a landmark on the road to bilingual education for those unable to speak English: bilingual education moved away from a transitional year to a multiyear plan to teach children first in their home language, if it was not English, before teaching them in English. This facilitation theory imprisoned Spanish speakers in classrooms where essentially only Spanish was taught, and bilingual education became Spanish cultural maintenance with English limited to thirty minutes a day. The essay discusses the pros and cons of bilingual education.
Criticism of bilingual education has grown as parents and numerous objective analyses have shown it was ineffective, kept students too long in Spanish-only classes, and slowed the learning of English and assimilation into American society. High dropout rates for Latino students, low graduation rates from high schools and colleges have imprisoned Spanish speakers at the bottom of the economic and educational ladder in the United States.
This revolt, the defects of bilingual education, and the changes needed to restore English for the Children are covered in the essay. The implications of Proposition 227 abolishing bilingual education in California are also discussed.
Translation - Swedish En tvåspråkig undervisning sades vara grundläggande för skapandet av en latinamerikansk nationell stolthet och för motverkandet av amerikanisering. Utgången i Lau v. Nichols-fallet (1974) blev en milstolpe på vägen mot tvåspråkig undervisning: från att tidigare ha sträckt sig över endast ett (övergångs)år blev nu den tvåspråkiga undervisningen befordrad till en flerårsplan där icke-engelskspråkiga barn i första hand skulle undervisas på och i sina respektive hemspråk, inte förrän därefter på och i engelska. Denna underlättningsteori resulterade i att spansktalande barn hölls instängda i klassrum där i stort sett bara spanska lärdes ut och i att den tvåspråkiga undervisningen kom att handla om underhållandet av spansk kultur; studier av det engelska språket fick finna sig i att begränsas till en halvtimme per dag. Denna uppsats diskuterar för- och nackdelarna med tvåspråkig undervisning.
Kritiken mot tvåspråkig undervisning har växt i takt med att föräldrar och diverse opartiska analyser har konstaterat dess ineffektivitet och dess tendens att hålla kvar elever i spansktalande undervisning för länge och på så vis verkat för att sakta ner deras inlärning av det engelska språket samt deras assimilering i det amerikanska samhället. Det höga antalet avhoppade latinamerikanska studenter och de undermåliga gymnasie- och universitetsbetyg åt de som fullföljt sin utbildning har resulterat i att den spansktalande delen av USA:s befolkning förblivit fångar i landets lägsta skikt, både ekonomiskt och utbildningsmässigt sett.
Uppsatsen omfattar detta uppror såväl som bristerna i den tvåspråkiga undervisningen och de förändringar som krävs för att återuppbygga engelskundervisning för barn. Konsekvenserna av Proposition 227 som medfört avskaffningen av tvåspråkig undervisning i Kalifornien diskuteras också.
More
Less
Translation education
Bachelor's degree - Stockholm University
Experience
Years of experience: 17. Registered at ProZ.com: Jan 2009.
Expertise 
Portfolio