This site uses cookies.
Some of these cookies are essential to the operation of the site,
while others help to improve your experience by providing insights into how the site is being used.
For more information, please see the ProZ.com privacy policy.
This person has a SecurePRO™ card. Because this person is not a ProZ.com Plus subscriber, to view his or her SecurePRO™ card you must be a ProZ.com Business member or Plus subscriber.
Affiliations
This person is not affiliated with any business or Blue Board record at ProZ.com.
Services
Translation, Editing/proofreading
Expertise
Specializes in:
Advertising / Public Relations
Art, Arts & Crafts, Painting
Cinema, Film, TV, Drama
General / Conversation / Greetings / Letters
Journalism
Poetry & Literature
Tourism & Travel
Marketing / Market Research
Sports / Fitness / Recreation
Rates
Portfolio
Sample translations submitted: 2
Swedish to English: Golfresa genom Sverige-A Golf Tour Through Sweden General field: Art/Literary Detailed field: Tourism & Travel
Source text - Swedish Golfresa genom Sverige
Följ med på en resa genom drygt halva landet, där vi kommer att stanna vid flera av landets härliga golfbanor – och hotellanläggningar. Vi gör vårt första stopp i Järvsö och avslutar sedan resan i Värmland, på Dömle Herrgård med anor från mitten av 1400-talet.
Av Marie Arpnäs
Mitt i den Hälsinglandska naturen ligger Hotell Järvsöbaden, som från början av förra seklet grundades som en kuranstalt av förfadern till dagens ägare – tredje och fjärde generationen i familjen Pehrson. Kurverksamheten upphörde 1935 och Järvsöbaden blev en ren pensionatsrörelse, som i mer än hundra år nu varit i samma släkts ägo. Charm och personlighet är några av Hotell Järvsöbadens ledord och golfbanan ligger naturskönt belägen inte långt därifrån, öster om anläggningen. Banans nionde hål är Järvsöbadens Golf's "Aperitif" som avslutas i Hotell Järvsöbadens trädgård och frestar till dagens golflunch eller middag.
Vi håller oss kvar inne i landet och pausar efter en lagom lång bilfärd i Eskilstunatrakten, vid Strand Golf och (enligt egen utsago) Sveriges med kompletta 18-håls public course. Strands golfklubb bildades i oktober 2000. Tre år senare hade medlemsantalet ökat till närmare 500 och banan var nu komplett med 18 hål. Hotellet ligger vid första tee och är inrymt på höskullen i en gammal ladugård med hittills elva inredda rum och med plats för max 38 bäddar. På nedre våningen finns en restaurang som har som ambition att överraska sina gäster.
Inte långt från Strand Golf hittar vi en av Mälardalens populäraste golfanläggningar, Orresta Golf & Konferens, som förutom en golfbana i toppklass även lockar med en toppmodern konferensanläggning med lokaler för såväl det lilla som det större sällskapet. I Golfrestaurangen kan du fika, ta en macka och ett glas vin eller äta dig mätt på exempelvis en Västerbottenpaj med flatrökt skinka. Orresta Golf & Konferens erbjuder boende i sju rum med totalt 17 bäddar.
Färden går vidare mot Uppsala och Söderby Gård, där vi hittar Söderby Golf. Sedan sommaren 2004 finns här en 18-håls mästerskapsbana med en utmanande layout innehållande många strategiska vattenhinder och snabba greener. Klubben gästades under 2008 och 2009 av Svenska touren, SAS Masters Tour och NORDEA Masters Tour spelas 2010-2012 på Söderby Golf. Familjen Ekström välkomnar oss till Söderby Golf Lodge, som består av nio nybyggda, mysiga fyrbäddslägenheter belägna mittemot restaurang och klubbhus. Totalt finns här 36 bäddar.
Vi sätter oss i bilen för en tur mot Friiberghs Herrgård, vid Mälaren. Friibergh är ännu ett skönt ställe med vacker natur och personal som brinner för andra människors välbefinnande. Här kan man kombinera golfspel med flera olika boendepaket. Det finns ett samarbete med de flesta närliggande golfbanorna, såsom Bro-Bålsta golfbana och Bro Hof Slott Golf Club. Friiberghs golfbana har 18 hål och är en härlig utmaning för alla golfintresserade. Golfbanan ligger i direkt anslutning till Herrgården och klassas redan som en av de bättre i Uppland. Man åker inte hungrig från Friiberghs. Deras ambition är att laga all mat från grunden, och den blir både både vällagad och näringsrik. ”Moderniserade husmansrätter” serveras till lunch, medan middagarna är lite lyxigare – en gourmet måltid, tillagad av bästa tänkbara råvaror.
Vi packar och vänder kosan mot Stjärnhov och Solbacka Sport & Konferens. Hotellet intill den sörmländska Kyrksjön har rykte om sig att ha god mat, trevlig personal och personlig service. Hotellrummen och flera lokaler är inredda med vackra möbler från lokala leverantörer. Cirka 150 meter från hotellet ligger första tee och den omväxlande park- och skogsgolfbanan har stor tillgänglighet och lämpar sig väl för bland annat shot-gun-start. Större sällskap, företag och privatpersoner hör till Solbackas blandade målgrupp.
Nästa stopp är Värmdö i hjärtat av Stockholms skärgård, bara dryga halvtimmens bilväg från city. Här på FågelbroHus möter lantlig innerskärgårdsnatur ombonad och bekväm hotellmiljö i falurött med vita knutar. Fyrstjärniga FågelbroHus har 72 rum, konferensmöjligheter för upp till 90 personer och är är sedan länge känt för sin goda mat. För den vinintresserade finns en vinkammare med lagrade flaskor från all världens hörn. Fågelbro Golf & Country Club är en komplett Country Club med hög kvalitet och service. Den klubbkultur som vuxit fram kännetecknas av en trivsam atmosfär för medlemmarna. Golfbanan har ett renommé som en av de bästa i Stockholmsregionen.
Vi stannar kvar i skärgården och besöker Smådalarö Gård, där man året runt kan konferera, relaxa, bada – eller spela golf. Lite kul kuriosa är att den svenska primadonnan Git Gay haft sommarbostad i ett hus på gårdens tomt! Nu är bostaden omgjord till minihotell. Smådalarö Gårds egen 9-hålsbana, designad av Bengt Lorichs, invigdes för tio år sedan. Golfbanan står sedan många år värd för Nordea Tour, tidigare SAS Master Tour. Anläggningens läge förpliktigar och i restaurangen kan man förvänta sig skärgårdssmaker, närproducerat och säsongsbetonat. Fisk, skaldjur, vilt och fågel är vanligt förekommande råvaror i de vällagade maträtterna.
På det natursköna Södertörn strax söder om Stockholm hittar du Körunda Hotell & Konferenshotell. Utöver konferensdelen är Körunda ett av regionens vackraste golfområden med Nynäshamn GK utanför dörren. Med lockande golfpaket är Körunda en anläggning som många spelare väljer att återkomma till. Hotellets närhet till Stockholm och de 51 förstklassiga rummen lockar allt fler golfare, affärsresenärer och turister, som har upptäckt det vackra som Södertörn har att erbjuda. I över ett decennium har Körundas restaurang gjort sig ett namn som en gastronomisk drivkraft att räkna med. En inspirerande fyrarättersmeny har fått människor att njuta – och komma tillbaka. Till maten serveras vin från hela världen.
Nästa gång vi stannar välkomnas vi till Vidbynäs Gård & Konferens vid sjön Turingen i Sörmlands kulturlandskap, nära Södertälje. Huvudbyggnaden har restaurerats och byggts ut till en modern konferensanläggning. I den vackra matsalen blir du serverad förfinad husmanskost gjord på lokala, ekologiska råvaror. Väljer du att övernatta gör du det i något av de generösa rummen med moderna faciliteter. De flesta av rummen finns i nybyggda villor vilket gör boendet till en skön och minnesvärd upplevelse.
Mätta och glada far vi vidare mot Järna och Kallfors Golfklubb. Här erbjuds en komplett golfanläggning till alla kategorier av spelare. Såväl nybörjare som elitspelare kommer att finna utmaningar och sköna naturupplevelser på golfbanan. Klubben anordnar också Roligare Golf, vilket i vinter inneburit både skidtävlingen Kallforsmästerskapet och Golfskidskytte. Kallfors Hotell är öppet året runt och ligger endast en putt från Klubbhuset, mellan första tee på 18-hålsbanan och första tee på 9-hålsbanan, med utsikt över hela golfbanan. Hotellet har 17 dubbelrum och tre konferensrum, samtliga inredda i klassisk stil. När du blir hungrig serveras lunch, middag – söndagssteken rekommenderas – och goda drinkar i Kallfors Kök.
Nästa anhalt är Trosa. Åda Golf & Country Club har som målsättning att en 18-hålsbana inte ska ta mer än drygt fyra timmar, inklusive paus. Bankaraktären är skogs- och parkbana, omgiven av både löv- och barrskog med vatten som kommer i spel på tio av hålen. Samtliga tees är av gräs. I golfshopen hittar du allt vad golfare behöver bland kända varumärken och hotellet finner du 50 meter från klubbhuset, endast 20 meter från första tee. Både hotell, restaurang och golfbana är belägna mitt i Åda Säteriets före detta vilthägn som tidigare haft uppfödning av vildsvin, kronhjort, dovhjort och mufflonfår. Djur som fortfarande kan dyka upp under golfrundan! Eller på menyn, från vilken du kan beställa viltfärsbiffar med kokt potatis och lingonsky.
I Vingåker ligger Båsenberga Hotell & Konferens. Här lägger man ner mycket tid och energi på att skapa en miljö som är bekväm, rofylld och samtidigt inspirerande för sina gäster. Omtanke för att du ska känna dig extra välkommen är Båsenbergas dagliga måtto. Närheten till Vingåkers golfbana ger fina möjligheter till spel och träning. Lunch och fika finns i Vingåkers golfklubbs golfshop och du kan även avrunda din golfrunda med en kall öl och snacksbuffé i baren på Båsenberga. Restaurangen är själva hjärtat på Båsenberga och den rymmer 120 personer i salongen och på verandan. Här serveras frukostar, bufféluncher och trerättersmiddagar med dessertbuffé. Obegränsad njutning!
Nu lägger bilens GPS av men vi åker vidare in i landet, söderut, och tar sikte på Mjölby. Ett par minuter från E4:an hittar vi Hotell Miskarp, som är ett fristående privatägt 3-stjärnigt hotell, byggt på 1990-talet mitt på Mjölby Golfklubbs bana. Hotellet erbjuder behagligt boende i komfortabla, stora rum i en lugn och mysig miljö med god personlig service. I restaurangen kan du kan äta allt från pytt i panna till välkomponerade festmenyer. Personalen använder helst svenska, närproducerade – gärna kravmärkta - råvaror, aktuella för årstiden. Vad gäller golfen så erbjuder Miskarp de bästa förutsättningarna, vare sig du är nybörjare eller har många års erfarenhet. Hotellet ligger mitt på Mjölby GK:s golfbana, endast 25 meter från första tee. Banan är en omväxlande park- och skogsbana.
Vår färdriktning och turordning är kanske inte den mest effektiva. Men vi får se mycket av Sverige! Från Hotell Miskarp styr vi kosan mot Linköpingstrakten där vi har tänkt slå flera flugor i en smäll. På Landeryds Golfklubb kan du nämligen välja mellan tre natursköna 18-hålsbanor med varierande karaktär, Norra Banan, Södra Banan och Vesterby. På Vesterby Golf & Resort finner du boendet i lodger med sex-, åtta- eller tiobäddslägenheter. Alternativt i de två gästlängorna med 20 dubbelrum. I den nybyggda hotelldelen i Herrgårdsbyggnaden kan du uppleva det lite mer exklusiva. Elva dubbelrum och ett enkelrum med platt-tv och lyxigt badrum. Landeryds GK omfattas av två högklassiga restauranger, Landeryd & Vesterby. Båda restaurangerna drivs av Landeryds Golfklubb.
Åtvidaberg blir vår nästa hållplats. I vacker herrgårdsmiljö och med golfbanan tätt inpå knutarna hittar vi Trädgårdshotellet. Här kan du bo i enkel-, dubbel-, familjerum, Master Bedroom eller i Bröllopssviten. De säger sig ha ett av Östergötlands bästa kök, med mat lagad av råvaror från så många lokala matproducenter som möjligt, och det påståendet verkar stämma! Vinkällaren är välfylld och kunskaperna om drycken stor. Lovorden gäller även golfen, då Åtvidabergs golfbana klassas som en av Sveriges mest natursköna. Det imponerande eklandskapet känns långt från stress och storstadspuls.
Siktet är nu inställt på Öland, men först stannar vi i Astrid Lindgrens Vimmerby. Eller rättare sagt, en mil söder om Vimmerby – där skogarna öppnar sig. Där ligger Fredensborgs Herrgård, en ståtlig herrgård från sent 1800-tal, omgiven av Tobo Golfbana. Tobo är en av de finaste golfbanorna i Småland och här spelar man från april till oktober. Fredensborg blev Svanenmärkt 2010 och har 60 rum fördelade på bland annat Huvudbyggnaden, Storstugan, Solstugan och Nystugan. Mat och dryck serveras i Gula och Gröna salongen, Källarvalvet, Kyrkan (med plats för sex personer), Bullerbyn, Tornet och Baren.
Nu har vi lämnat fastlandet och via Ölandsbron befinner vi oss på landets näst största ö. Ekerum Golf & Resort har två 18-hålsbanor, restaurang, pub, golfshop, spa, konsthall och boende i lägenhet. Vackert belägen vid Långe Jans första hål bjuder Ekerum Golf & Resort på en riktig helhetsupplevelse för golfaren. Park-, hed- och skogsbanorna Långe Jan och Långe Erik har generösa fairways och stora greener, en lagom och utmanande blandning av längd, vatten och knepig puttning. Lägg till detta en 9-håls- och en korthålsbana och du får en komplett golfresort. Här bor du i lägenhet, bekvämt belägna nära både gårdscentret och första tee på Långe Jan. Den vällagade maten avnjuter du i restaurangen, med utsikt över golfbanor och Kalmarsund. Vackert!
Nu är större delen av den östra delen på vår färdväg avklarad, men ännu återstår ett par, tre golfanläggningar i sydöst. Vi avverkar raskt ett antal mil och hamnar strax norr om Kristianstad. Här ligger Araslöv Säteri, en golf- konferens- och hotellanläggning i vacker miljö och genuina skånelängor. Med sina 45 hål, en krog och ett nybyggt hotell ger Araslöv möjlighet till en aktiv golfvistelse men också till avkoppling med välsmakande mat och goda viner. Norra banan sägs kunna tävla med de bästa i Skåne och Södra banan erbjuder ett nytt tee-markeringssystem med nummer istället för färger. Citybanan är Araslövs stadsbana mitt i stan, en 9-håls parkbana med mycket vatten och bunkrar. Golf för alla.
Vi drar vidare till Abbekås Golfklubb. Som inte skäms för sin anläggning utan säger sig kunna erbjuda ett av landets bästa träningsområden, mycket tack vare långa säsonger. Golfbanan är en hedbana, par 72, där de första nio hålen går mellan trädridåer i ett öppet landskap. Resterande nio hål är mer kuperade och leds genom gamla äppelodlingar. Golf året runt är det som gäller här. På Abbekås hotell finns det åtta dubbelrum samt konferenslokal och samlingsrum. Golfklubben ligger bara ett par hundra meter från havet och fina badstränder, för den som behöver andra sommarsysslor jämte golfen. Fiskevattnen ska också vara bra sägs det.
Sturup Park Golf är den perfekta golfdestinationen. Lätt att hitta till även utan GPS. Anläggningen ligger på Börringe Klosters ägor i det skånska kulturlandskapet och har skapats med respekt för djur och natur. Mästerskapsbanan 18 hål är en utmanande Nordea Tour bana som kräver sin golfare. Utöver mästerskapsbanan finns 12-hålsbanan ”Rävstadbackarna”, en 12-hålare som för dig tillbaka till gammal skotsk tradition. Skånsk mat tillagad med råvaran i centrum hittar du i anläggningens restaurang. Man lockar även med vin-, öl- och whiskyprovning, matlagningskurser eller teambuilding i köket med egen kock. För den som inte nöjer sig med att ”bara” spela golf.
Den skånska lokalkännedomen är ärligt talat ganska dålig så det blir nog många ineffektiva mil i bil. Men humöret är på topp och vi beger oss mot Hörby och Elisefarm Golf Club. Elisefarm som än en gång kan skryta över att vara med på " Tio i topp listan" i Golf Digest´s ranking av Sveriges 50 bästa golfbanor 2010. Golfbanan karakteriseras av hög ruff och djupa fairwaybunkrar som kräver ett strategiskt tänkande inför varje slag. Fullt utbyggt kommer Elisefarm Golf Club att vara en 36-håls golfanläggning med korthålsbana och träningsanläggning. Martin Hawtree från England har designat anläggningen. Du bor i herrgårdsmiljö i något av de 22 hotellrummen och vad gäller förtäring så ingår Elisefarm i Skånska Matupplevelser, ett nätverk av krogar som har som ambition att låta dig uppleva det bästa Skåne har att erbjuda i matväg.
Vi flyttar oss uppåt, västerut och målet är Bjertorp Slott – landets yngsta jugendslott från tidigt 1900-tal. Idag är slottet en mötesplats för konferenser, fester, golfspelare, bröllop och alla som vill njuta lite extra. Golfbanan i anslutning till slottet har titulerats ”Västergötlands bästa bana” för fjärde året i rad av Golf Digest´s läsare. Banan ligger på gångavstånd från Slottet och Vara-Bjertorp GK är en park- och skogsbana i slottsmiljö med personlig service. Golfbanan är välskött och flack med svårigheter för spelare med såväl högt som lågt handicap. Här finns 18 hål, en tillhörande 6-håls kortbana samt drivingrange och putting green. Även på Dagens Industris hotelltopplista ligger Bjertorp Slott bra till och får samma poängbedömning som Grand Hotel i Stockholm. Dessutom är restaurangen omnämnd och poängbedömd i både White Guide och ”Sveriges bästa bord 2010”.
Hur gärna vi än hade velat stanna i skön slottsmiljö går resan vidare mot nya spännande anläggningar. Och några mil söder om Jönköping möts vi av ännu en härlig miljö och ”Sveriges närmaste herrgård” - Hooks Herrgård. Det känns att historiens vingslag har svept över herrgården vid Hokasjöns vatten. Själva huvudbyggnaden och flyglarna byggdes redan på Gustav III:s tid och idag, liksom de senaste 80 åren, har gäster kommit hit för att spela golf, anordna en konferens, äta god mat eller bara njuta och koppla av över en weekend. Vad gäller golfen så har den också sina historiska anor. Redan 1934 började en golfbana att byggas i det vackra småländska landskapet och idag finns två välrenommerade 18 håls-banor, Park- och Skogsbanan, övningsgreener samt två driving ranges. Restaurangen på Hooks Herrgård kan ta emot stora och små sällskap och möjlighet till scen finns i flera lokaler. Förutom restaurangens stora matsal finns den mindre matsalen Friden på samma våning. Festvåningen Verandan kan ha sällskap på 70 personer eller större, ihop med Bernadottesalongen. Vi upptäcker också Golfrestaurangen och den charmiga engelska puben Hook 'n' Slice. Vi får veta att restaurangen är väldigt populär när det gäller bröllop. Vem skulle inte vilja gifta sig i herrgårdsmiljö – och få spela golf med nya ringar på fingret?
Nu blir det ännu svårare att ge sig av, efter den sköna herrgårdsvistelsen, men suget efter polkagrisar får oss att styra kosan mot Gränna. En halvmil därifrån hittar vi Västanå Slott, som sedan 1948 drivits som Sveriges första slottshotell. Slottsmiljöerna är mycket välbevarade och interiörerna är orörda sedan 1920-talet. Slottet har 21 bekväma dubbelrum fördelade på tre byggnader. Västanå Slott håller öppet från den första april till strax innan jul. Gränna Golfklubbs 18-hålsbana ligger direkt intill slottet och med första utslag 150 meter från slottstrappan är det förståeligt att många åker hit för en golfhelg. Varje kväll serveras också en trerättersmeny som tillagas av lokalt producerade råvaror. Sport, avkoppling och förtäring i en skön mix.
Vi blir kvar i Småland och i skogarna vid Viredaholmssjöns strand ligger Wiredaholm, en modern mötesplats för företag, golfspelare och turister. Här kan du övernatta i vacker herrgårdsmiljö och på anläggningen finns 24 rum med sammanlagt 46 bäddar. Rummen är fördelade på fem fristående stugor, 16 dubbelrum samt ett annex för fyra personer. Hotell och restaurang ligger vackert beläget vid sjön, mittemellan artons green och ettans tee. Restaurangen håller öppet varje dag mellan maj och september.
En bilfärd bort, i Vegby, ligger Åsundsholm Golf & Country Club. De satsar hårt på sin målsättning att erbjuda en tillflykt från vardagsstressen för hela familjen i naturskön herrgårdsmiljö, med högklassig golf, boende och matupplevelser. Åsundsholm vill också vara det naturliga valet för företag som söker en komplett anläggning i en lugn, personlig och effektiv miljö. Visionen är lite kaxigare – att bli Sveriges bästa Golf & Country Club för hela familjen! Mark- och naturförhållandena på Åsundsholm är bra med ett kuperat och omväxlande landskap. Banan är av park-, skogs- och linkskaraktär och mycket omväxlande. Vatten finns som naturliga hinder och från de flesta hål har man utsikt över Åsunden. Här kan du bo komfortabelt och rymligt i 160 kvadratmeter stora Villa Sjöred i anslutning till Sjöred Herrgård, med omedelbar närhet till golfbanan och sjön. Eller så hyr du ett av de tolv befintliga rummen.
Nu lockar storstaden och vi rattar mot Göteborg. På Knipplekullen, en grön oas mitt i staden, finner vi Sankt Jörgen Spa Resort. Här finns 82 rum, varav tio är sviter, och som namnet antyder finns även spa samt sportclub. I hotellrestaurangen erbjuds en varierande meny med modern och medveten matlagning som hämtat inspiration från världens alla hörn. Vill du bara ta något gott att dricka och något lättare att äta är Bula Bar platsen för dig. På Sankt Jörgen har man tillgång till Göteborgs närmsta kompletta 18-hålsanläggning, av många golfare känd som S:t Jörgen Golfklubb, där det ska finns alla förutsättningar för golf i världsklass. Är man hotellgäst har man första tee på pitch-avstånd och oavsett var man befinner sig på banan så är man mindre än tio minuter från hotellet.
Resan börjar lida mot sitt slut och näst sista anhalten är samhället Brevik, väster om Vättern. Breviken Golf&Hotell är den kompletta anläggningen här som lockar med hotellboende och golfbana. Du bor i flexibelt möblerbara rum, med plats för upp till fyra bäddar. I Breviken restaurang finns något för alla smaker och vad gäller golfen erbjuder Brevikens GK unika golfupplevelser över två olika nio-håls slingor. Den ena med små upphöjda greener, flera vattenhinder och strategiskt placerade träd. Den andra slingan bjuder på en öppen hedgolf med stora greener och mjuka onduleringar. Tillsammans ger de en omväxlande, annorlunda och underhållande golfupplevelse. I Breviken bor du och vaknar med golfen precis utanför dörren.
Golfresan med många långa mil i bagaget börjar kännas i kroppen, så vi beslutar oss för att bara koppla av på slutmålet – värmländska Dömle Herrgård. Här kan man välja om man vill bo lite lyxigt, i Dömlesviten, eller om man föredrar något av de nyrenoverade rummen i Herrgårdsbyggnaden, Södra Flygelns rum, annexets rum i Sjögården och Paviljongen eller någon av de tre stugorna på området. Vi väljer herrgården. God mat serveras i den nyrenoverade herrgårdsmatsalen och trots trytande ork gör vi ett besök på närliggande Dömle Golf & Countryclub. En 18-håls golfbana som bjuder på utmaningar för både nybörjaren och entusiasten i natursköna omgivningar. Banans karaktär är skog- och parkbana med en hel del vattenhinder och så Dömleån, som slingrar sig genom hela banan.
Hela norra landet finns kvar att besöka - men det får bli en annan gång. Bilen ska nu in i garaget för en lång tid framöver.
Här hittar du golfhotellen
Translation - English A golf tour through Sweden
Come along on a trip through a good half of the country, where we will be staying at several of the country's glorious golf courses – and hotel complexes. We make our first stop at Järvsö and then round off the journey in Värmland, at Dömle Country Estate with a history dating back to the middle of the 15th century.
By Marie Arpnäs
Right in the heart of the beautiful natural scenary of Hälsingland lies Hotell Järvsöbaden, which at the beginning of the last century was established as a sanatorium by the ancestor of today's owners – the third and fourth generation of the Pehrson family. It ceased as a sanatorium in 1935 and Järvsöbaden became purely a guest house which, for more than a hundred years now, has been in the possession of the same family.. Charm and personality are a couple of the Hotell Järvsöbaden's catch words and the golf course is situated amongst the beautiful natural scenary not far from there, to the east of the hotel. The ninth hole of the course is Järvsöbaden's Golf ”aperatif” which is rounded off in Hotell Järvsöbaden's garden where they entice you with the day's golf lunch or meal.
We stick to the country and make a stop in the Eskilstuna area at Strand Golf, after a sufficiently long car journey, and (as people say) it is Sweden's most complete 18-hole public course. Strand's Golf Club was established in October 2000. Three years later, the number of members had increased to nearly 500 and by then the course was complete with 18 holes. The hotel is situated by the first tee and is housed in the old hayloft in an old barn with, so far, eleven furnished rooms and space for a maximum of 38 beds. On the lower floor there's a restaurant whose ambition is to surprise its guests.
Not far from Strand Golf we find one of Mälardalen's most popular golf clubs, Orresta Golf & Konferens, which not only offers a top-class golf club but also offers you a very modern conference centre with rooms for smaller as well as larger gatherings. In Golfrestaurangen you can take a cup of coffee, grab a sandwich and a glass of wine or really feed your appetite with, for example, a Västerbotten pie with flat-smoked ham. Orresta Golf & Konferens offers accommodation over seven rooms with a total of 17 beds. The journey continues towards Uppsala and Söderby Gård, where we find Söderby Golf. Since the summer of 2004, there's been an 18-hole championship course here providing a challenging layout containing many strategic water hazards and fast greens. During 2008 and 2009, the club was a venue for part of the Swedish Tour, SAS Masters and the NORDEA Masters Tour will be played at Söderby Golf in 2010-2012. The Ekström family welcome us to Söderby Golf Lodge which consists of nine newly-built, cosy four-bed apartments situated directly opposite the restaurant and the club house. There are a total of 36 beds.
We climb back in the car for a trip to Friiberghs Herrgård (Friiberghs Country Estate), by lake Mälaren. Friibergh is still a beautiful place with wonderful natural scenary and staff who are anxious to make sure their guests are comfortable. Here you can combine playing golf with several various accommodation packages. There's an agreement with most of the other courses lying close by, such as Bro-Bålsta golf course and Bro Hof Slott Golf Club. Friiberghs golf course has 18 holes and is a great challenge for anyone interested in golf. The course lies directly adjacent to the estate and is classed already as one of the better ones in Uppland. You don't leave Friiberghs hungry either. Their idea is to prepare food from scratch, and it's both well-prepared and nourishing. ”Modernised home-style cooking” is served for lunch, whilst dining is a little more luxurious – a gourmet meal, prepared using the finest imagineable base ingredients.
We pack our things and wend our way towards Stjärnhov and Solbacka Sport & Konferens. The hotel by the Kyrksjön lake in Södermanland is reknowned for its good food, pleasant staff and its personal service. The hotel rooms and several outlying buildings are furnished with beautiful furniture sourced from local suppliers. About 150 meters from the hotel lies the first tee and the course offers a mixture of park land and forest areas and easily accessible and it is suited particularly well for shotgun-starts. Salacka's aim is to attract larger groups, companies and private individuals
Next stop is Värmdö in the heart of the Stockholm archipelago, just half an hour away from the city itself by car. Here at FågelbroHus, the sheltered, rural inner archipelago setting is harmoniously brought together with a comfortable hotel environment with its deep tanned cladding and white corner pieces. The four-star FågelbroHus has 72 rooms, conference facilities for up to 90 people and for a long time it has been reknowned for its good food. For the wine buffs, there's a wine cellar with wine stored from all corners of the world. Fågelbro Golf & Country Club is a complete Country Club with a high standard of quality and service. The club culture which has emerged is characterised by a pleasant atmosphere for its members. The golf course has a reputation for being one of the best in Stockholm region.
We stay in the archipelago area and pay a visit to Smådalarö Gård (Smådalarö Estate), where you can attend conferences, relax, bathe – or play golf. A novel piece of trivia is that the Swedish prima-donna, Git Gay, had a summer house in the garden! The house has since been turned into a mini-hotel. Smådalarö Gård's own 9-hole course, designed by Bengt Lorichs, was opened ten years ago. For many years the course has played host to the Nordea Tour, previously the SAS Masters Tour. The location of the facility makes it an obligation so in the restaurant you can expect to find the fruits of the archipelago, locally produced and prepared according to the season.
Fish, shell-fish, game and poultry are the base ingredients usually featured in their well-prepared dishes.
In naturally beautiful area of Södertörn, just south of Stockholm, you'll find Körunda Hotell & Konferenshotell. Besides the conference aspect, Körunda also offers one of the region's most beautiful golfing centres with Nynäshamn Golf Club on your doorstep. With its attractive golf packages, Körunda is a facility where many players choose to come back to. More and more golfers, business travellers and tourists are being attracted to the hotel with its close proximity to Stockholm and the 51 first-class rooms, who have discovered all the beautiful things Södertörn has to offer. For over a decade now, the restaurant at Körunda has made a name for itself as a gastronomic power house to reckon with. An inspired four-course menu has provided something for people to savour - and to come back to. The food is served with wine from all over the world.
The next time we stop, we are welcomed at Vidbynäs Gård & Konferens (the Vidbynäs Estate & Conference Centre), by the Turingen lake in the cultured landscape of Södermanland, near Södertälje. The main building houses the restaurant and has been extended to provide a modern conference centre. In the beautiful dining room you're served refined, home-style cooking made from local, organic produce. If you choose to spend the night here, you'll stay in one of the generous rooms offering modern facilities. Most of the rooms can be found in newly-built villas which makes the stay a lovely and memorable experience.
Full and content, we travel on to Järna and Kallfors Golf Club. Here, you are offered a complete golfing centre for every type of player. Beginners as well as elite players will find challenges and enjoy the natural scenary of the golf course. The club also organises ”Fun Golf”, which in the winter has played host to both the Kallfors Championship Skiing Competition and Golf Biathlon. Kallfors Hotel is open all year and is situated only a putt away from the club house, between the first tee on the 18-hole course and the first tee on the 9-hole course, offering views out over the whole of the golf course itslef. The hotel has 17 double rooms and three conference rooms, all furnished in classic style.
When hunger strikes, lunch, dinner – the Sunday steak is recommended – and excellent drinks are served in the Kallfors Kök.
Next stop is Trosa. The aim of Åda Golf & Country Club is that an 18-hole round of golf shall not take any more than four hours, including a break. The course is of forest and park-land character, surrounded by both deciduous and pine woodland, with water being a feature on ten of the holes. All offer grass tees. In the golf shop you'll find everything a golfer needs from a selection of known brands and the hotel is located only 50 meters from the club house and only 20 meters from the first tee. Both the hotel, restaurant and the golf course are situated in Åde Manor Estate's old game reserve which previously reared, wild boar, stags, fallow deer and mouflon sheep. Animals which can still appear during a round of golf! Or which can also appear on the menu, from which you can order organic burgers with boiled potatoes and cranberry gravy.
In Vingåker is situated Båsenberga Hotel & Conference Centre. Here they have spent a great deal of time and energy on creating an environment which is, at the same time, comfortable, serene and inspirational for its guests. 'Making the guests feel just that bit more welcome' is the daily motto of Båsenberg. Being so close to Vingåker's golf course provides excellent opportunities to play and practice. You can take lunch or have a coffee in the Vingåker golf club shop and you can also round off a game with a cold beer and snack buffet in the bar at Båsenberga. The restaurant is at the very heart of Båseneberga and has a capacity for 120 people in the lounge and on the veranda. Here they serve you breakfast, buffet-lunch and three-course meals with a dessert buffet. Endless pleasure!
The GPS has called it a day but we travel on further into the country, going south, and head for Mjölby. A couple of minutes from the E4, we find Hotell Miskarp, which is a free-standing, privately-owned 3-star hotel, built in the 1990s right at the heart of the Mjölby Golf Club course. The hotel offers pleasant accommodation in comfortable, spacious rooms with a calm and cosy environment offering a good standard of personal service. In the restaurant, you can eat everything from pytt i pannan (a meat hash with onions and potato) to something from finely composed the banqueting menu. The staff prefer to use Swedish, locally produced – organic – base ingredients and those currently in season. As far as the golf is concerned, Miskarp offers the best whether you are a complete novice or whether you have many years experience. The hotel is situated right in the heart of Mjölby Golf Club's course, only 25 meters from the first tee. The course runs through a mixture of park and forest land.
Our order and direction of travel is perhaps not the most effective but we're getting to see a lot of Sweden! From Hotell Miskarp we head in the direction of the Linköping area where we had thought of killing several birds with one stone. At Landeryd's Golf Club you consequently have a choice of three 18-hole courses surrounded by beautiful natural scenary of varying character. The North Course, South Course and Vesterby. At Vesterby Golf & Resort, you'll find bunk accommodation with six, eight or ten-bed apartments. Alternatively, you can stay in one of the two guest annexes with 20 double rooms. In the recently built hotel section of the manor house, you can enjoy something a little more exclusive. Eleven double rooms and one single with flat-screen tv and luxury bathroom. Landeryd's Golf Club also has two top-class restaurants, Landeryd & Vesterby. Both restaurants are run by Landeryd's Golf Club.
Åtvidaberg is our next port of call. In a wonderful country estate setting and with the gold course very close by, we find Trädgårdshotellet. Here you can live in single, double or family rooms, Master Bedroom or in the Bridal Suite. It's said that they offer one of Östergötland's best cuisines, with food prepared from as many local producers as possible, and the claim appears to be true! The wine cellar is well stocked and they have a sound knowledge of wines and spirits. Such praise can also be bestowed on the golf where Åtvidaberg's golf course is ranked as being one of the most naturally beautiful in Sweden. The impressive oak tree scenary takes you far away from the stress and fast pace of the city.
Our sites are now focused on Öland but first we'll make a stop at Astrid Lindgren's Vimmerby. Or, to put it more precisely, ten kilometers south of Vimmerby – where the forest land open out. There you'll find Fredensborg Country Estate, a grand estate manor dating from the late 19th century, surrounded by the Tobo Golf Course. Tobo is one of the finest golf courses in Småland and here they play from April to October. Fredensborg was 'Svanenmärkt' (a national recognition as being of a sufficient eco-friendly standard) in 2010 and has 60 rooms distributed amongst the Huvudbyggnaden (the main building), Storstugan (large lodge), Solstugan (sun lodge) and Nystugan (new lodge) among others. Food and drink is served in the Gula & Gröna Lounge, Källarvalvet, Kyrkan (with room for six people), Bullerbyn, Tornet and the Bar
We have left the mainland and via the Österbron bridge, we now find ourselves on the country's second largest island. Ekerum Golf & Resort has two 18-hole courses, restaurant, pub, golf shop, spa, art gallery and apartment accommodation. Beautifully situated by the first hole of Långe Jans, Ekerum Golf & Resort offers a really complete experience for the golfer. With park, heath and forest land, Långe Jan and Långe Erik both offer generous fairways and large greens with a mixture of challenging but of a sufficiently comfortable length, water obstacles and tricky putting. Add to this a 9-hole and short hole course and you have a complete golf resort. Here you live in an apartment, comfortably situated close to both the centre of the estate and the first tee at Långe Jan. you can enjoy the well-prepared cuisine in the restaurant with views over the courses and the Sound of Kalmar. Beautiful!
With most of our trip over there still remains two or three golf courses in the south-east to visit. We quickly cover several kilometers and end up just north of Kristianstad. Here we have Araslöv Säteri (Araslöv Manor), a golf, conference and hotel facility set in beautiful surroundings and with their traditional Scanian cottages. With its 45 holes, a restaurant and a newly built hotel, Araslöv offers the opportunity for an active golfing break but also for relaxation and excellent food and wine. They say that the northern course can compete with the best in Skåne and the southern course offers a new type of tee-marking system using numbers instead of colours. The Citybanan is a course right in the heart of Araslöv, a 9-hole park-land course with many water hazards and bunkers. Golf for everyone.
We move on to Abbekås Golf Club, which doesn't make excuses for its position but proclaims to be able to offer one of the country's best practice areas, thanks to its long seasons. The golf course goes through heathland, at par 72, where the first nine holes run between curtains of trees through an open landscape. The remaining nine holes are more undulating and run through old apple orchards. Golf throughout the year is the key term here. At the Abbekås Hotel can be found eight double rooms as well as conference facilities and meeting rooms. For those who have a need of other summer activities, apart from the golf, then the golf club is situated only a couple of hundred meters from the sea where you have fine beaches for bathing. They also say that the fishing is good around here too.
Sturup Park Golf is the perfect golfing destination. Easy to find even without GPS. The course is located on the grounds of Börringe Kloster (Börringe Monsastry) in the cultured landscape of Skåne and has been created with consideration being given to wildlife and nature. The championship 18-hole course is a challenging Nordea Tour course which makes places demands on its golfers. Besides the championship course, there's the 12-hole course, the ”Rävstadbackarna”, a course which takes you back to something of an old Scottish tradition. Offering Scanian cuisine, prepared using base ingredients, you'll find the restaurant at the heart of the course. They also tempt you with wine, beer and whisky-tasting sessions or even cookery and team-building courses in the kitchens, with the help of their own chef, for those who can't content themselves with ”just” playing golf.
My local knowledge of Skåne is rather poor to tell you the truth so it it's a case of many ineffective kilometers in the car. But we're in good spirits and we make our way to Hörby and Elisefarm Golf Club. Elisefarm which, yet again, can boast in being in the ”top ten list” in Golf Digest's ranking of the 50 best golf courses in 2010. The golf course is characterised by high roughs and deep bunkers on the fairway which require strategic thinking before every stroke. Once fully extended, Elisefarm Golf Club will become a 36-hole complex with a short-hole course and practice facility. The course has been designed by Martin Hawtree from England. The accommodation is in a manor estate setting where you can stay in one of the 22 hotel rooms and as far as eating goes then Elisafarm is part of ”Skånska Matupplevelser”, a network of restaurants whose ambition is to allow you to experience the best in what Skåne has to offer in the way of food.
We head up, going west, towards our destination of Bjertorp Slott (Bjertorp Manor) – the youngest Jugend-style manor from the early 1900s. Today, the manor is a venue for conferences, parties, golfers, weddings and anyone else who wants to enjoy that little bit extra. The golf course adjacent to the manor has been bestowed the title of ”the best course in Västergötland” for the fourth year in a row by the readers of Golf Digest. The course is situated within walking distance of the manor and the Bjertorp Golf Club is a park and forested course in an estate setting where they offer personal service.
The course is well-maintained and can be challenging for players whether they have high or low handicaps. There is an18-hole course plus an adjoining 6-hole short course and driving range and putting green. Bjertorp Manor is also well placed on the Dagens Industri's top list of hotels and has received the same grade as the Grand Hotel in Stockholm. Also, the restaurant is named and graded in both the White Guide and ”Sweden's Best Tables, 2010”.
No matter how much we wanted to stay in the beautiful estate surroundings, the trip dictates that we press on further to new, exciting establishments. And a few kilometers south of Jönköping we are greeted by yet another glorious setting and ”Sweden's flagship country estate” - Hooks Country Estate. It feels like the beating wings of history have swept over the estate as it sits by Hokasjön lake. The manor itself and the wings were completed by the reign of Gustav III and today, as for the last 80 years, its guests have come here to play golf, arrange conferences, eat good food or to just sit back and relax over a weekend. As far as the golfing goes, then that too has a historical tradition. As early as 1934 a golf course was built in the beautiful landscape of Småland and today there are two reknowned 18-hole courses, running through park and forest land, as well as practice greens and driving ranges. The restaurant at Hooks Country Estate can cater for both larger and smaller groups and the opportunity for entertainment can also be found in several locations. Besides the restaurant's large dining room, there is also the smaller dining room, Friden, on the same floor. The Festvåningen Veranda can take groups of up to 70 people or even larger when combined with the Bernadotte Lounge. We also discovered the Golf Restaurant and the charming English pub, Hook 'n' Slice. We were told that the restaurant is very popular when it comes to weddings. And who wouldn't want to get married in a manor estate setting – and get to play golf with new rings adorning their fingers?
It's hard to tear ourselves away after such a wonderful stay at the manor estate, but a desire for ”polkagrisar” makes us steer a course towards Gränna, the home of the famous Swedish sweets.. Five kilometers from there we find Västanå Slott (Västanå Manor), which since 1948 has been run as Sweden's première grand manor hotel. The manor surroundings are beautifully preserved and the interiors have remained undisturbed since the 1920s. The manor has 21 comfortable double rooms housed within three buildings. Västanå Manor is open from the first of April up to just before Christmas. Gränna Golf Club's 18-hole course lies directly adjacent to the manor and with the first stroke just 150 meters away from the manor steps then it's no wonder that many come here for a golfing weekend. Every evening a three-course meal is served made from local produce A glorious blend of sport, relaxation and refreshments.
We stay in Småland and in the forests by the shores of lake Viredaholmsjön where Wiredaholm is situated, a modern venue for companies, golfers and tourists alike. Here you can spend the night in a beautiful country estate setting where the hotel has 24 rooms and a total of 46 beds. The rooms are distributed amongst five free-standing cottages, 16 double rooms plus an annex for four people. The hotel and restaurant lie in a wonderful situation by the lake, right between the eighteenth green and the first tee. The restuarant is open every day from May to September.
A car trip away, in Vegby, lies the Åsundsholm Golf & Country Club. They put a great deal of effort into offering a refuge from the stress of everyday life for the whole family in a naturally beautiful manor estate setting, with top class golf, accommodation and food. Åsundsholm also wants to be the natural choice for companies who are seeking a complete facility providing a serene, personal and effective environment. Their ambition is rather more boastful however – to be Sweden's best family-orientated Golf & Country Club! The ground and natural setting of Åsundsholm are good with an undulating and varied landscape. The course is a blend of park, forest and links character and varies a great deal. There's water providing natural hazards and you have great views over Åsunden from most of the holes. Here you can live comfortably and spaciously in the Villa Sjöred with its 160 square meter surface area adjoining the Sjöred Manor Estate situated right by the golf course and the lake or else you can rent one of the existing twelve rooms.
The city beckons us now and we steer towards Gothenburg. At Knippekullen, a green oasis right in the heart of the city, is Sankt Jörgen Spa Resort. Here you will find 82 rooms, ten of which are suites, and as the name suggests, there's also a spa and sports club. The hotel restaurant offers a varied menu with modern and ambitious cuisine which has taken its inspiration from all corners of the globe.
If you just want to have something nice to drink and something light to eat then the Bula Bar is the place for you. At Sankt Jörgen you have access to Gothenburg's nearest complete 18-hole course which, to many golfers, is known as the St. Jörgen Golf Club, where everything is in place to provide world class golf. If you are staying as a guest at the hotel, then you have the first tee just a pitching distance away and regardless of where you find yourself on the course you will be no more than ten minutes away from the hotel.
The journey is beginning to draw to a close and the penultimate stop is at the town of Brevik, west of Lake Vättern. Breviken Golf & Hotel offers a complete course here which tempts you with its hotel accommodation and golf course. You stay in flexible accommodation which can be furnished to suit with space for up to four beds. In the Breviken restaurant you will find something to suit all tastes and as far as golf is concerned, Breviken's Golf Club offers a unique golfing experience over two varied nine-holes courses. One with slightly raised greens, several water hazards and strategically placed trees. The other course offers golf over open heath-land with expansive greens and gentle slopes. Combined, they offer you a varied, different and entertaining golfing experience. Staying at Breviken you wake up with golf right outside your door. Our golfing tour, with its many long kilometers in the bag, is beginning to make itself felt on the body, so we decide just to relax at our final destination – Dömle Herrgård (Dömle Country Estate) of Värmland. This is the place to come to if you want to live a little more luxuriously, in the Dömle Suite, or perhaps in one of the recently refurbished rooms in the Herrgårdsbyggnaden (Country Estate Manor), or perhaps you may prefer one of the rooms in the South Wing, a room in the annex at Sjögården and the Pavillion or one of the three cottages in the area. We decide upon the manor. Good food is served at the recently renovated manor dining hall and despite our flagging stamina, we make a visit to the nearby Dömle Golf & Country Club. An 18-hole golf course which offers challenges, for both beginners and for those who are more experienced, in a beautiful scenic setting. The course is of park and forest land character with a good number of water hazard features including the Dömleån river, which winds its way through the whole course.
The whole of the northern part of the country remains to be visited – but that will have to be for another time. The car is going to stay in the garage for a long time to come.
How to find the golfing hotels
Swedish to English: Till Minne av Samuel Söderström-In memory of Samuel Söderström General field: Other Detailed field: Journalism
Source text - Swedish
Hem
Den här hemsidan är tillägnad vår älskade Samuel, underbar son, fantastisk storebror och busig lillhusse. Samuel lämnade jordelivet
den 20 december 2009, endast sju år gammal. Hemsidan ska hedra minnet av Samuel, ge en bättre bild av vem Samuel var som person samt ge information om vad den stiftelse som tillägnats honom har för huvudsyfte.
Samuel led av en väldigt ovanlig tumörsjukdom kallad Inflammatorisk Myofibroblastisk Tumör (IMT). Inom svensk och internationell barncancervård går idag de största anslagen till forskning kring de mest frekventa barncancersjukdomarna. Detta är givetvis väldigt bra, men de barn med ovanliga tumörsjukdomar, i likhet med Samuel, blir lidande. Det finns tyvärr mycket sparsam forskning kring just IMT och för att hedra Samuels minne har vi startat denna stiftelse för att uppmuntra forskare till att studera denna ovanliga tumörsjukdom lite närmare. Stiftelsens fullständiga namn är ”Samuel Söderströms stiftelse för forskning kring sjukdomen Inflammatorisk Myofibroblastisk Tumör”.
Nu är Samuel en ängel och vakar över oss som är kvar. Minnet av Samuel kommer för oss att vara bestående och fastän han inte finns med oss rent fysiskt, finns hans själ närvarande i allt vi gör. Välkomna in för att läsa mer om Samuel, hans sjukdomstid och stiftelsen.
Vi saknar Samuel oerhört och kommer älska honom för evigt!
Mamma Mimmi, Pappa Jan, Lillebror Maximilian och Mopsen Nasdaq
Om Samuel Söderström
Samuel föddes den 13 maj 2002. En av de lyckligaste dagarna i våra liv. Trots att maj kan vara en ganska grå månad i Sverige sken solen extra starkt den dagen. Nasdaq (mopsen) var till en början skeptisk till en ny familjemedlem, men efter att ha nosat lite på honom så blev de vänner för livet. Samuel var som bebis ganska livlig. Han hade kolik i några månader, men det avhjälptes snabbt av att han vid 4 månaders ålder fick prova på ”riktig” mat. Det tyckte han om! Åren gick och Samuel började på dagis. Lärkans Musikförskola som är ett fantastiskt föräldrakooperativ med otroligt kompetenta pedagoger. Kompisarna var många, Esmeralda, Fred, Erik, Simon, Nona, Lovisa, Siri, Noel, Elsa, Tom, Nils, Wille, Alice, Pontus F, Kasper, Pontus P, Pascal, Tea, Betty, Linnea, Olivia-Li och Lina, ett härligt gäng! Valet av dagis var givet, för redan i tidig ålder förstod vi att Samuel hade ett enormt musikintresse. Om han själv inte gick omkring och nynnade, så lät han sin skivspelare vara på dagarna i ända.
Åren gick och Samuels musikintresse kvarstod. Favoriterna blev Caroline af Ugglas, The Ark, Nordman och Martin Stenmarck. Något udda för ett barn, men sådan var Samuel. Han var speciell. Vi missade inte en enda Melodifestival från det att han var 4 år och vi röstade och röstade för att ”rätt” låt skulle vinna. När Samuel var 5 år och familjen var på skidsemester i Åre spelade han Nordman och The Ark hela vägen fram och tillbaka i bilen. Till slut så kunde inte bara han texterna, utan även lillebror och vi föräldrar… Sedan kom låten ”Snälla, snälla” med Caroline af Ugglas och då var det kört. Han spelade den om och om igen. Minnet av Samuel gör sig ständigt påmint när låtarna spelas på radio. Det gör ont, men samtidigt ler man, för han älskade ju verkligen dessa låtar. Han skulle bli schlagerartist, den biten var han helt klar med. Han skulle börja med lilla Melodifestivalen, bara han blev tillräckligt gammal. På sjukhuset fick han besök av ett flertal artister och då passade han på att fråga Martin Stenmarck om hur man går till väga för att bli schlagerstjärna. Han fick ett klokt svar och nu gällde det bara att följa den linjen. Tack vare stiftelsen "Min Stora Dag" fick han tillfälle att gå till Globen och se finalen år 2009. Han var helt lyrisk! Vi lovade honom att vi skulle åka till Norge för att se finalen 2010, tyvärr hann vi inte med det.
Samuel var ett barn med många intressen. Han älskade att åka skidor, spela tennis, dansa på Lasse Kühlers dansskola, resa, laga och att äta mat. Favoritrestaurangerna var Bamboo Garden på Åsögatan och Il forno da Pino på Sveavägen, båda med jättegod mat och otroligt trevlig personal. Hemma letade han fram recept på Tastelines eller Arlas hemsida. Dessa var inte helt lätta att tillaga, men han var alltid med och hjälpte till. Han älskade nya smaker och kryddstark ”vuxenmat”, vilket var mycket praktiskt för oss föräldrar, speciellt när vi reste utomlands.
Samuel blev sjuk när han var 5 år gammal. Dagen innan han fyllde 6 år fick vi reda på att han hade en tumör. Livet tog då en helt annan vändning för hela familjen. Han fortsatte att gå på dagis, i den mån han kunde och orkade. Han lärde sig bokstäverna och att läsa helt på egen hand. Trösten och verklighetsflykten fann han i sin hund Nasdaq, sina böcker om Lasse Majas Detektivbyrå samt släkten och kompisarna som besökte honom på sjukhuset emellanåt. Nyinflyttade grannflickan Ava och hennes familj kom att betyda väldigt mycket för Samuel det sista året. Nya vänner fann han även på sjukhuset, många av dem är nu tillsammans med honom i himlen. Den största trösten fann han dock i lillebror Max som han ville skulle vara med honom hela tiden, vilket var ömsesidigt.
Ett annat stort intresse som Samuel hade var datorer och Internet. Vi hoppas verkligen att de har uppkoppling i himlen, för vad skulle Samuel göra utan CDON och Tradera. Det var där Samuel införskaffade alla sina CD-skivor och DVD-filmer samt förstås sina Gormitifigurer. Vid det här laget är nog alla på sjukhuset väl bekanta med Gormiti. Små italienska plastfigurer som finns i flera serier. Några är onda, några är goda. När vi en dag räknade hur många sådana figurer vi hade så kom vi upp till den ofattbara siffran av 300 stycken!!! Till dessa finns även kort och grottor som Samuel förstås också hade. Gormitilekar med lillebror Max var det bästa han visste. De goda vann alltid, om Samuel fick bestämma.
Eftersom en stor del av Samuels tid mellan 5 och 7 års ålder spenderades på sjukhus införskaffades ett Nintendo DS spel. Till detta finns ett otal spel, men favoriterna var Super Mario spelen. Det som gjorde Samuel extra glad var att några av sjuksköterskorna var väl bekanta med ett av spelen och vid ett tillfälle tog en av sköterskorna med sig sitt spel och spelade med Samuel under sin lunchrast. Det tackar vi dig för Sara, för det uppskattades oerhört mycket av Samuel! Samuel var så skicklig på att spela, så att han slog de flesta, även Sara. Sara blev även den sköterska som fick höra Samuels definition av lycka, en lång utläggning som rörde oss alla till tårar.
Emellanåt hade Samuel friska perioder och då mådde han ju förstås som bäst. Han fick börja 6-års verksamhet och sedan skolan. Den underbara Franska Skolan där Samuel trivdes så bra! Han var sååå stolt den dagen han fick börja skolan, träffa nya kamrater och nya fantastiska fröknar. Den förståelse och det stöd han fick av skolpersonalen och kamraterna betydde oerhört mycket för både Samuel och oss föräldrar. Han pratade om skolan varenda dag han var på sjukhuset, men behandlingar och undersökningar hindrade honom från att gå dit regelbundet. Han var så ledsen över detta, för det enda han ville var ju att vara som ”vanliga” barn, som han själv uttryckte det. Livet är bra orättvist. Samuel hade med sitt skarpa intellekt, sitt goda minne och sitt sinne för humor mitt i all misär, säkert blivit något stort. Det är vi övertygade om. Vi vet att det är många i skolan som saknar honom och ni ska veta att han saknade er väldigt mycket, hela klass 1B.
Samuel tillbringade mycket tid hos mormor och morfar, farmor och Sten samt farbror Peter och moster Katti med familj. Dessa personer kom att betyda mycket för honom och deras saknad efter honom är också enorm stor. Hos dem fick han fria händer att göra i princip vad han ville,
vilket han förstås uppskattade...
Samuels liv blev alltför kort. Han hade mycket mer att ge, men som en vis man i vår bekantskapskrets sa (Paul Heller); ”Samuels själ behövde inte spendera så lång tid på denna jord för den hade redan uppfyllt sin plikt. Gud har nog större uppgifter för honom nu”.
Utan tvekan Samuel, så måste det bara vara!
Om Samuels sjukdomstid
Någon gång i månadsskiftet februari/mars 2008 gav Samuels sjukdom sig till känna för allra första gången. Kanske hade den gjort det tidigare men det var första gången vi såg tydliga symptom. Bristande aptit, lätt förhöjd temperatur och något nedsatt ork. Efter några veckors tid med samma symptom gick vi iväg till Riddarkliniken barnläkarmottagningen på Riddargatan som undersökte Samuel och tog ett blodprov, ett s.k. CRP, vars resultat visade 69 (ska vara < 10). Läkaren konstaterade att det mest sannolikt rörde sig om ett virus och att det bara var att avvakta till dess att det skulle gå över.
Ytterligare några veckor gick, vi åkte upp till Åre för att åka skidor där en vecka. Samuel tyckte att det var toppen, vi hade en jättefin vecka tillsammans hela familjen. Samuels inlärningskurva var brant och han gjorde enorma framsteg i skidbacken den veckan. Vi föräldrar märkte dock att aptiten fortfarande var dålig och orken inte heller var på topp. Symptomen kvarstod.
Väl hemma igen gick vi tillbaka till samma läkare på samma barnläkarmottagning. Summarisk undersökning, nytt CRP, denna gång 73. Nytt virus enligt barnläkaren. Nu tröttnade vi och uppsökte vår ordinarie barnläkare som inte hade varit tillgänglig tidigare. En större mängd prover togs, Pneumokocker och Moraxella gav stöd för att försöka med Spektramox. Samuel gick igenom en antibiotikakur, aptiten förbättrades något, orken likaså och febern gav med sig temporärt (kuren avslutades den 24 april 2008).
I början på maj 2008 sökte vi akut hjälp på Danderyds sjukhus eftersom symptomen hade kommit tillbaka och febern hade stegrat. De tog en del blodprover samt lungröntgen. De ville att vi skulle återkomma efter tre dagar för att se hur det utvecklades. Vi återkom till sjukhuset som avtalat, men symptomen kvarstod och Kåvepenin ordinerades. Efter tre dagars behandling hade symptomen förvärrats ytterligare; febern hade nu rört sig in intervallet 38-40ºC. Barnakuten på Danderyds sjukhus remitterade oss då till Astrid Lindgrens barnsjukhus för vidare utredning. Vi begav oss dit samma dag och blev tack vare en förstående läkare inlagda för observation och ytterligare undersökningar.
Den 12 maj 2008, en dag innan Samuels 6-årsdag fick vi veta att Samuel sannolikt hade en tumör i buken, belägen ovanför urinblåsan. Vårt liv rasade samman. Samuel firade sin 6-års dag på avdelning Q62, uppvaktad av personal från avdelningen och Lekterapin. Samuel själv tyckte det var helt okej, vi anhöriga uppskattade det, men vi var i chock.
Två dagar senare genomfördes en biopsi av den misstänkta tumören och den 23 maj 2008 genomfördes en operation där den misstänkta tumören plockades ut. Det dröjde två månader innan det fanns en definitiv diagnos. Under denna tid höll patologerna på att utesluta olika alternativ. Vi kastades mellan hopp och förtvivlan och försökte på kort tid lära oss allt om de olika tumörsorterna Ganglioneurom, Ganglioneuroblastom och vad som egentligen är skillnaden mellan den sistnämnda och Neuroblastom. Germinalcellstumör, Lymfom, Sarkom och Abscess var också på tapeten. Till slut, efter två månader fick vi veta att det rörde sig om Inflammatorisk Myofibroblastisk Tumör (IMT). Vi läste allt vi kom över i form av vetenskapliga artiklar och statistik beträffande denna sjukdom. Vad bra det såg ut, visserligen en ovanlig sjukdom, men ytterst sällan metastaserande och sannolikheten för överlevnad var påfallande hög (90-95%). Vi upptäckte tidigt att det främsta botemedlet var radikal kirurgi (kirurgi med goda marginaler) och att det i enstaka fall även fungerat att bota sjukdomen med cytostatika och inflammationshämmande preparat. Varenda artikel avslutades dock med konstaterandet att mer forskning behövs inom området för denna ytterst sällsynta tumör.
I slutet av maj skrevs Samuel ut, tagen, men med normaliserad CRP, feberfri och med återvunnen aptit. Vi var oroliga men kände ändå ett visst hopp inför framtiden. Successivt återfick Samuel orken och på midsommarafton tordes han ge sig upp på studsmattan en liten stund.
Var mardrömmen över nu…?
Natten mellan den 20 och den 21 juli fick Samuel åter feber och vi kontaktade omedelbart onkologen för att försöka tidigarelägga nästa datortomografiundersökning. Efter två veckor med feber genomfördes en ultraljudsundersökning som påvisade flera nya tumörer i buken. Behandling med Cox 2 hämmare och antiinflammatorisk behandling (kortison) inleddes, med möjligtvis viss framgång. CRP sjönk, febern gav med sig, tumörmassan var i stort sett oförändrad. Det visade sig att Samuel var det enda fallet med IMT i Skandinavien just då, (eventuellt fanns en pojke med IMT i Uppsala för ca 25 år sedan). Vi började då själva att ta våra första kontakter med specialister på sjukdomen från andra håll i världen, detta med anledning av att de svenska läkarna själva medgav att de inte hade någon kännedom och kunskap om denna specifika sjukdom.
Nytt samtal med kirurgen. De uppgav att nästa kirurgi skulle genomföras med goda marginaler. Ny kirurgi genomfördes således den 19 augusti 2008, dessvärre utan marginaler på vissa ställen. Ungefär en vecka efter operationen upptäcktes en ny tumör i tarmpaketet. Nu kände kirurgerna att de inte längre kunde behärska Samuels sjukdom med endast kirurgi. De lade nu över behandlingsansvaret på onkologerna. Båda parter argumenterade för att det behövdes en systembehandling snarare än kirurgi. Vi lät oss övertalas och Samuel inledde i början av september en cytostatikakur på barnonkologiavdelningen, Q84.
Första mötet med avdelning Q84 kändes helt surrealistisk. Samuel var störd över att han inte fick fortsätta att vara på avdelning Q83, vars personal han både hade vant sig vid och tyckte så mycket om. Vi föräldrar var helt tagna över mötet med alla dessa sjuka och skalliga barn som kom gående och springande med sina droppställningar. Inte så mycket för att de var sjuka och skalliga, utan för vetskapen om att vårt barn nu var en av dem. De barn som man på sin höjd såg en dokumentär om på TV. Overklighetskänslorna hängde kvar ett par dagar och vi klarade inte av att lämna rummet mer än för det absolut nödvändigaste. Samuel och pappa grävde ner sig i Super Mario Bros på Nintendo DS och klarade av många nya nivåer under dessa dagar. Efter ett tag lärde man sig att känna igen de flesta av barnen och föräldrarna på avdelningen, mycket större än så var inte klicken av barn som behandlades där. Några barn klarade sig inte, några botades och ungefär lika många nya sjuka barn tillkom. Ungefär så såg det ut. Det är en fin liten avdelning som genomsyras av sorg, fastän det inte syns på ytan.
Samuel började hur som helst med sin första cytostatikakur, i kombination med Cox 2 hämmare samt kortison och efter en månad var den tumör som han hade i tarmpaketet ej längre synlig på datortomografi och ultraljud, fantastiskt! Betydde detta att vi nu hade fått bukt med sjukdomen och att vi bara skulle avsluta pågående behandling för att sedan gå på efterkontroller? Behandlingen fortgick som planerat och mot slutet av den nio veckors period som behandlingen skulle pågå upptäcktes en ny tumör bredvid bukspottskörteln. Tumören var lite olyckligt belägen och kirurgerna vågade inte operera utan föreslog att man först skulle behandla med annan cytostatika för att försöka krympa tumören. Onkologerna gick med på detta, men först ville de vara säkra på att det fortfarande var samma tumörsort de hade att göra med. En biopsi med titthålskirurgi utfördes för att erhålla material från tumören. Det visade sig givetvis vara IMT.
Ny och tuff cytostatikaregim påbörjades i slutet av november. Avdelning Q84 blev nu välbekant för oss. Behandlingen var inte helt enkel, Samuel fick återkommande infektioner mellan kurerna när hans värden var låga. För det mesta visade infektionsproverna ingenting, men man satte alltid in intravenös antibiotika i preventivt syfte.
Nu tillbringade vi ungefär 45-50 dagar av ett kvartal på sjukhuset. Vi längtade alla hem till huset, våra egna sängar, badrum och hemlagad mat.
Allt viktigare under denna tid blev skaparverkstan, de roliga clownerna, lekterapigänget och syskonstödjaren Linda. Det är toppen att de finns!
Behandlingen som Samuel får lyckades trycka tillbaka tumörerna avsevärt så att kirurgi åter blev möjlig. Samuel opererades i februari 2009, ”sannolikt”, som patologen uttryckte det, icke-radikalt även denna gång. En ny tumör i tarmpaketet upptäcktes ungefär en vecka efter den sist utförda operationen. Med två kurer kvar i den behandling som påbörjades i november hade vi nu kommit fram till början på mars 2009. Planerna på att utföra kirurgi vid ett sjukhus där de hade erfarenhet av denna sjukdom började ta form hos oss föräldrar.
Personliga kontakter och släktingar i USA ledde oss fram till en Professor i barnonkologi på Mayokliniken. Sjukhuset var ledande i USA avseende kirurgi och hade erfarenhet av Samuels sjukdom. I slutet på april 2009 begav vi oss således till Mayokliniken i Rochester, Minnesota. Väl där bad de oss att få göra om datortomografibilderna, eftersom de bilder vi hade med oss från Sverige visade sig hålla en mycket lägre kvalitet än vad de var vana vid. Detta visade sig stämma. De svenska bilderna visade en tumör sittandes som en liten boll i tarmpaketet, medan de amerikanska bilderna visade samma tumör fast med ett flertal förgreningar, ungefär som en sol med solstrålar. Samuel opererades i USA i slutet av april. De olika momenten i ingreppet kundes följas på en skärm i väntsalen där man kunde se var i processen kirurgerna befann sig. Fantastiskt skönt för oroliga föräldrar och andra anhöriga. Kirurgerna där opererade dessutom med patologer sittandes i angränsande rum och kirurgerna fick inte klartecken att ”stänga” patienten förrän operationen var radikal i alla snitt, om detta visade sig vara möjligt. Detta förfarande har man tyvärr inte vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Sverige, vilket är oerhört synd. I Sverige fick man först efter ca 5-10 dagar ett patologutlåtande, lite sent för att få reda på om operationen var lyckad eller inte. Operationen i USA blev omfattande, men tumören var borttagen med radikalitet. Samuel fick tillbringa en vecka på sjukhus. En av den amerikanske kirurgens främsta farhågor var dock att de tidigare kirurgiska ingreppen hade spritt sjukdomen så att den nu var spridd på flera ställen i buken än just där han hade opererat. Samuel återhämtade sig snabbt, fullkomligt älskade USA, läkarna, sjukhuset, Rochester, sin familj och framförallt älskade han livet... Kärleken blev besvarad från alla håll och vi fick lätt kontakt med nya människor både på och utanför sjukhuset. Några återbesök medförde att vi stannade kvar i Rochester ytterligare en vecka.
Under andra hälften av maj månad var vi åter i Sverige och de första undersökningarna tydde på tumörfrihet. Underbart är kort. I slutet av månaden upptäcktes en ny tumör vid leverupphängningen. Cellerna var spridda, den amerikanske kirurgens farhågor visade sig vara sanna. Nya behandlingar med lågdoscytostatika inleddes. I oktober fick Samuel problem med ascites (vätska i buken) och under slutet av månaden vek Samuels aptit så pass mycket så att vi tvingades lägga in honom på sjukhus.
Hans tillstånd gick upp och ned, men kirurgerna i Sverige ville inte operera bort tumörerna förrän onkologerna hittade ett verksamt botemedel, det blev ett "moment 22". Samuels buk punkterades på flera ställen för bukdränage och i mitten av november började han en ny cytostatikakur som visade sig vara framgångsrik, men tyvärr njurtoxisk. Även om Samuels allmäntillstånd förbättrades av kuren kunde vi inte fortsätta med denna p g a ovanstående. Detta beslutades under första veckan i december. Andra veckan i december påbörjade han en behandling med en lågdoscytostatika, samtidigt som vi i samråd med en amerikansk läkare beslutade oss för att pröva en behandling med en medicin som inte är cytostatika och som tidigare visat sig vara mycket framgångsrik i studier mot just solida tumörer (som Samuel hade). Den amerikanska läkaren tog själv kontakt med de svenska onkologerna för att informera dem om behandlingen. Kanske det hade varit räddningen? Alla vetenskapliga artiklar poängterade ju att tumören IMT som Samuel hade inte alltid svarar på cytostatikabehandling.
Samuel hann få behandling med detta preparat i två dagar och blodprovssvaren visade väldigt gott resultat i form av cellsönderfall. Samuels ascites medförde att han blev behandlad med syrgas eftersom buktrycket tryckte upp lungorna. Alla andra organ fungerade väl, enligt de resultat som undersökningarna visade. Han hade ju dessutom inga metastaser!
Vid behandling med syrgas kan det inträffa att kroppen får svårt att ventilera ut koldioxiden. Detta inträffade lördag kväll, den 19 december 2009. Det dröjde 1,5 timmar efter första larmanrop innan en anestesiolog kom. Till skillnad från de tidigare anestesiologer vi träffat hade Samuel oturen att denna kväll få en riktigt kallsinnig sådan som uppgav sig vara ansvarig för barnintensivvårdsavdelningen. Denne läkare förvägrade Samuel respiratorvård och non-invasiv ventilatorvård, fastän han visste att Samuel med säkerhet skulle dö om han inte fick denna hjälp. Den behandlingsbegränsning som undertecknats 12 dagar tidigare vägrade han att ompröva, detta trots att vi påpekade att Samuel påbörjat ny behandling som visat god effekt! Ett livsavgörande beslut tas således av en läkare som varken Samuel eller vi föräldrar någonsin träffat. Läkaren kunde på fråga från oss föräldrar inte ens uppge vad för sjukdom Samuel led av!
Samuel var vid medvetande väldigt länge och förstod att han skulle dö när han hörde läkarens nekande till respiratorvård. Vi föräldrar erbjöd oss att skriftligen intyga att vi självmant skulle be personalen att stänga av respiratorn om Samuel skulle förbli medvetslös och inte längre svara på den nyinsatta behandlingen efter två dygn, men svaret var NEJ!
Samuels kamp för att få luft pågick i 8 timmar. Jourhavande onkolog försökte övertala narkosläkaren att trots allt hjälpa Samuel, men det hjälpte inte. Samuel dog den 20 december klockan 01.45. Hade Samuel fått respirator och inte kommit ur denna hade han åtminstone kunnat sövas och inte kvävas till döds. Han fick efter allt sitt mod och sin kämpaglöd inte dö på ett värdigt och fridfullt sätt. Samuel, om någon förtjänade att få göra det! Må inget annat barn få utstå det Samuel fick utstå och höra under sina sista levnadstimmar.
Vi tror inte att någon kan förstå den absurda och förfärliga situationen förrän den upplevs. Man är på sjukhus för att ens barn är sjukt. Det finns (får man hoppas) resurser för att hjälpa barnet. Barnet har en pågående behandling som förefaller fungera bra. Barnet har kämpat mot sin sjukdom i 1 år och 9 månader för att en lördag kväll möta en helt oinsatt läkare som förvägrar en patient vård in i det sista.
Respiratorvård hade möjliggjort tid för sammankallande av ordinarie läkarlag för att tillsammans med föräldrar komma fram till en mer samlad bedömning kring något så allvarligt som ett barns dödskamp. Respiratorvård hade kunnat möjliggöra ett eventuellt tillfrisknande med hjälp av den nyinsatta behandlingen, men framför allt… respiratorvård hade möjliggjort ett mer humant avsked.
Läkaren valde istället att agera självsvåldigt utan hänsyn till barnets långa kamp. Läkaren valde att bortse från att behandlingsbegränsningen per automatik borde vara upphävd i och med den senaste nyinsatta medicineringen. På eget initiativ fattade läkaren dessutom beslut om att utöka behandlingsbegränsningen, utan att ens ha loggat in i patientens journal eller ha träffat patienten tidigare. Som om detta inte räckte valde läkaren även att bortse från det grundläggande ansvaret, att ge ett döende barn och dess anhöriga ett så värdigt och smärtfritt avsked som möjligt. Samuels och våra rättigheter kränktes å det grövsta.
Vi kommer aldrig att acceptera denne läkares oförklarliga och hjärtlösa beteende. Han kommer för alltid att symbolisera begreppet ondska för oss. Gränslös sorg kommer för alltid att grumlas av stor ilska - helt i onödan.
Som förälder har man ingenting att säga till om, fastän det gäller DITT barn. Vårt förtroende för en del av läkarkåren och etiken vid Astrid Lindgrens barnsjukhus är efter denna tid helt obefintlig. Hur kan och får en läkare, som aldrig någonsin träffat en patient och som inte ens loggat in i patientens journal bestämma när det är dags för denna patient att dö?
Vår älskade Samuel var död. Vi låg kvar intill honom fram till 6-tiden på morgonen då vi bar ner våra och hans tillhörigheter till bilen. Samuel flyttades till s.k. visningsrum dit Samuels närmaste kom för att ta farväl. Under hela detta sjukdomsförlopp hade vi många gånger tänkt hur jobbigt det måste vara för de föräldrar som mist sina barn. Vilken ångest det måste vara förknippat med och hur de stod ut med att leva vidare? Vi har sett alltför många sådana exempel under Samuels vårdtid. Nu stod vi själva här, med känslor som inte går att beskriva i ord. Samuels kropp som tidigare hade varit varm, full av liv och glädje, trots ibland svåra stunder, fanns nu här kall och orörlig. Det var så tydligt att själen inte längre finns kvar i kroppen. Det var som ett tomt skal...
Samuel var tapper ända in i slutet. Faktum var att han aldrig gnällde över behandlingar eller kirurgiska ingrepp, han gjorde det som han visste eller trodde var nödvändigt. Han gnällde heller aldrig när orken tröt, utan bytte bara aktivitet till något mer stillsamt. Han ville så gärna leva, det sade han ett flertal gånger, både till oss och till vårdpersonal. Hans enda önskan fråntogs honom fyra dagar innan julafton och vi som föräldrar kunde inte göra någonting, vi var helt maktlösa!
Ingenting kan ge oss Samuel tillbaka, men vi hoppas att Samuel nu är medveten om att vi kämpar vidare för hans upprättelse och att vi startat en stiftelse i hans namn för att hans sjukdom en dag ska kunna besegras. Många är de som tänker på honom och stödjer oss.
Vi vill nämna att det under Samuels sjukdomstid fanns flera personer, utöver familjekretsen och vänner, som kom att betyda oerhört mycket för Samuel, lillebror Max och oss föräldrar. Bland dessa finns flera sjuk- och undersköterskor på avdelning Q 83, Q 84 och Q 62, men även en psykolog, en sonograf och en del läkare både i Sverige och USA (de vet nog vilka de är).
Mot slutet fick vi även kontakt med Dr. Dana Flavin. En underbar person som in i det sista kämpade med Samuel. Henne kunde vi kontakta dag som natt om vi undrade över något. Att rädda ett barns liv betyder mer än något annat för henne och det är väl så det bör vara för varje läkare om nu barnet VILL fortsätta kämpa för att överleva!
Ett stort stöd för oss var också Dr. Eric Mayer (USA) som gav oss goda råd och visade enorm omtanke och värme samt Dr. Maciej Pruszczynski (Holland), patolog och vän till familjen, för att han har varit så nära under hela Samuels sjukdomstid, för att han har stöttat oss alla, för hans engagemang som var utöver det vanliga och för hans kloka, uppmuntrande tankar och synpunkter.
Dessa personer kommer att betyda oerhört mycket för oss i familjen så länge vi lever.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Några reflektioner kring vården och de förpliktelser som Sverige förbundit sig till genom konventioner.
När man nu ser tillbaka på hela vårdkedjan inser man att där fanns oerhörda brister. Den största bristen i Samuels fall var bristen på engagemang och initiativ från läkarnas sida att själva ta fram och hitta vetenskapliga underlag för behandling av just denna sjukdom. Alla artiklar och som rörde IMT togs fram av oss föräldrar. Även de kontakter med läkare i utlandet som hade kännedom om sjukdomen förmedlades av oss föräldrar. Är det verkligen föräldrarnas uppgift att ägna hela sin vakna tid åt research för att hitta bot åt sitt barn? Vi hade dock inget val eftersom vi insåg att läkarna själva aldrig tog det initiativet.
En annan brist var att vi inte fick någon patientansvarig läkare. Vi blev vid ett flertal tillfällen upplysta om att på barnonkologen delar alla läkare på ansvaret för en patient. Detta innebar att vi vid varje läkarsamtal fick upprepa det vi sist hade sagt och kommit överens om. Frågor som vi hade ställt och som vi väntade oss svar på, fick vi aldrig svar på. Varje läkare uppgav att de skulle ”ta med sig frågan och återkomma”, men eftersom det var en annan läkare vi träffade nästa gång, hade denna ingen aning om att frågan hade ställts och än mindre hade han eller hon något svar att leverera. Det var först när onkologen i USA ville ha en enda kontaktperson i Sverige som vi äntligen fick ett namn på den som enligt uppgift skulle vara Samuels behandlande läkare. Dessvärre fanns han sällan på plats. Vi ifrågasatte detta system ett flertal gånger och fick som svar att detta var den enda möjligheten de hade, eftersom de var så få till antalet och merparten av dem forskar vid sidan om sitt ordinarie arbete på avdelningen. Alltså, perfekt upplägg för barnonkologerna, men uselt för patienten då ingen tar sitt ansvar.
Under hela vårdtiden bollades ansvaret för Samuel mellan kirurger och onkologer. Det fanns inte ett koordinerat läkarlag som tog ett helhetsansvar för vården av Samuel, vilket vore det enda rimliga. Det råder en tydlig brist på kommunikation mellan de olika läkarna och avdelningarna samt mellan patient/vårdnadshavare och läkare. Varje läkarsamtal fördes under tidspress. Prestigelystnad, maktfullkomlighet samt brist på ödmjukhet och empati råder i alltför stor utsträckning för att detta sjukhus ska fungera väl.
Slutligen vill vi nämna de förpliktelser som Sverige, enligt den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, artikel 2, som part ska uppfylla.
”Envars rätt till liv skall skyddas genom lag”.
Samuels rätt till liv skyddades inte genom lag. Det finns nämligen inget lagstöd för beslut om behandlingsbegränsning.
samt
Barnkonventionen, artikel 24:1
”Konventionsstaterna erkänner barnets rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård och rehabilitering. Konventionsstaterna skall sträva efter att säkerställa att inget barn är berövat sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård”.
Den rätten berövades Samuel den 20 december 2009.
Begravningen den 10 februari 2010
Begravningen hölls i Stefanskyrkan den 10 februari 2010 kl.14.00 med den fantastiske Per Qvarnström som Officiant. Det var en kall och snöig dag i Stockholm, men trots detta kom oerhört många vänner och bekanta för att ta ett sista farväl av Samuel. Mitt i begravningsceremonin började solen att skina. Solstrålarna letade sig fram mot den ljusblå kistan och belyste den så vackert. Kanske var det Samuel som in i det sista ville påvisa sin närvaro...
I bildgalleriet kan ni se de bilder som togs under begravningen. Tack alla ni som hedrade Samuel med er närvaro under begravningen och ett särskilt stort tack till de solister och pianister som medverkade i ceremonin. Det betydde mycket för oss.
Samuel Söderströms stiftelse
Samuel Söderströms stiftelse bildades under februari 2010 och dess fullständiga namn är "Samuel Söderströms Stiftelse för forskning kring sjukdomen Inflammatorisk Myofibroblastisk Tumör (IMT)". Målet med stiftelsen är att fortsätta Samuels 1 år och 9 månader långa kamp mot sjukdomen genom att säkerställa forskningspengar till ett område som oftast glöms bort till förmån för bredare cancersjukdomar. Stiftelsens ändamål ska vara att stötta forskningen kring:
3) Behandlingsstrategier för att bekämpa alternativt hämma sjukdomen.
Stiftelsen finns registrerad hos Länsstyrelsen i Stockholms Län och har organisationsnummer: 802426-3298.
Stiftelsens styrelse består av Miriam Söderström, Johanna Norberg, Jan Söderström och Johan Grabe.
I urvalsfrågor kommer sakkunniga att konsulteras.
Stiftelsestadgarna i sin helhet återfinns i nedladdningsbart PDF-format under fliken "Dokument".
Stiftelsens bankgiro är 489-1727 (Handelsbanken).
•
Translation - English
Home
This website is dedicated to our beloved Samuel, a wonderful son, a fantastic older brother and a cheeky young man. Samuel departed from this world on the 20th December 2009, only seven years old. This website shall honour the memory of Samuel, offer a better picture of who Samuel was as a person and provide information about the foundation and its principle aims, which has been set up in his honour.
Samuel suffered from a very unusual tumour called Inflammatory Myobibroblastic Tumour (IMT). Within Swedish and international child cancer care today, the largest grants are offered to research in the most common cancer conditions. This is, of course, very good, but those children with unusual tumours, like in the case of Daniel, continue to suffer. Unfortunately, there is very little research being undertaken in IMT and to honour the memory of Samuel, we have set up this foundation to encourage researchers to study this unusual tumour in more detail. The full name of this foundation is called ''The Samuel Söderström Foundation for the Research into the Disease of the Inflammatory Myofibroblastic Tumor ”.
Now, Samuel is an angel who is watching over the ones he has left behind. For us, the memory of Samuel is going to last and although he is no longer with us in a physical sense, his soul is present in everything we do. Please come in and read more about Samuel, his period of illness and the foundation.
We miss Samuel enormously and we will love him eternally!
Mummy Mimmi, Daddy Jan, Little Brother Maximilian and the Pug, ”Nasdaq“
About Samuel Söderström
Samuel was born on the 13th May 2002. One of the happiest days of our lives. Despite the fact that May can be quite a grey month in Sweden, the sun shined extra brightly that day. Nasdaq (our pet Pug dog) was a little sceptical about the new family member at first, but after having sniffed him a little they became friends for life. As a baby, Samuel was quite lively. He had cholic for a few months but it was resolved quickly when at 4 months of age he was allowed to try “real“ food. He liked that! The years passed by and then Samuel began nursery school.. Lärkans Musikförskola (Lärkan's Music Nursery) which is a fantastic parent run co-operative with unbelievably skilled educationalists. There were many friends, Esmeralda, Fred, Erik, Simon, Nona, Lovisa, Siri, Noel, Elsa, Tom, Nils, Wille, Alice, Pontus F, Kasper, Pontus P, Pascal, Tea, Betty, Linnea, Olivia-Li and Lina, a wonderful group! The choice of nursery school was obvious since, from an early age, we could see that Samuel took an enormous interest in music.If he didn't go around humming himself, then would leave his record player on for days on end.
The years went by and Samuel's interest in music remained. His favourites were Caroline af Ugglas, The Ark, Nordman and Martin Stenmarck. Somewhat odd for a child but that was Samuel. He was special. We didn't miss a single Eurovision Song Contest ever since he was 4 year's old and we voted and voted so that the “right“ song should win. When Samuel was 5 and the family went on a skiing holiday to Åre, he played Nordman and The Ark all the way there and back in the car. In the end, not only did he know the lyrics but so did his little brother and his parents!… Then came the track ”Snälla, Snälla” with Caroline af Ugglas and that was it. He played it over and over again. The memory of Samuel continuously makes itself felt when the songs turn up on the radio. It hurts, but at the same time you smile, because he really loved these songs, of course. He was going to be on the Eurovision Song Contest, that part he was quite clear about.he would begin with the junior Song Contest, as soon as he was old enough.At the hospital he was visited by several artistes and then he took the opportunity to ask Martin Stenmarck about how you go about becoming a pop star. He received a wise answer in return and now it was just a case of following that path. Thanks to the foundation "My Big Day” he got the chance to go to the Globe in Stockholm to see the final in 2009. He was completely ecstatic! We promised him that we would go to Norway to see the final in 2010, but unfortunately we it wasn't to be.
Samuel was a child with many interests. He loved to ski, play tennis, dance at Lasse Kühlers dance school, travel, prepare and eat food. His favourite restaurants were the Bamboo Garden in Åsögatan andh Il forno da Pino in Sveavägen, both offering really good food and unbelievably nice staff. At home, he would track down recipes on Tastelines or Arlas website. These were not always that easy to make, but he was always there helping. He loved new flavours and very spicy ”adult food”, which was very practical for us parents, especially when we travelled abroad.
Samuel became ill when he was 5 years old. The day before his 6th birthday, we were told that he had a tumour. From then on, life turned in a totally different direction for the whole family. He continued to go to nursery school, to the extent that he was able to and could manage it. He learnt the letters of the alphabet and to read completely on his own. He found comfort and escape from reality in his dog, Nasdaq, his books about Lasse Maja's detective agency as well as family and friends who visited him occasionally in hospital. The neighbour's girl, Ava, and her family who had recently moved in, came to mean a great deal to Samuel in his last year. He even found new friends at the hospital, many of whom are with him now in heaven. He found his biggest comfort, however, in his little brother Max who he wanted to have with him all the time, which was a feeling they shared.
Another big interest of Samuel's was computors and the Internet.We really hope that they have a connection up there in heaven, because what would Samuel do without CDON and Tradera. That was where Samuel got all his CDs and DVD films and, of course, his Gormiti figures. By this time, everyone at the hospital was very well acquainted with Gormiti. Small Italian plastic figures which can be found in various series. Some are evil, some are good. One day, when we counted up how many of these figures we had, we came to the unbelievable figure of 300!!! In addition to these, there are also cards and caves which Samuel also had, of course. Playing with Gormiti with his little brother was the best thing there was to him. The good always won, if Samuel was allowed to decide.
Since a large part of Samuel's time between the ages of 5 and 7 were spent at the hospital, we got him a Nintendo DS. A countless number of games are available to go with this, but the favourites were the Super Mario games.What made Samuel that little bit more happy was that some of the nurses were very familiar with one of the games and played with Samuel during the lunch break. We thank Sara, because that was really appreciated by Samuel! Samuel was a very skilful player so he beat most people, even Sara. It was Sara who also got to hear Samuel's definition of happiness, along exposition which moved all of us to tears.
Sometimes, Samuel had spells of good health and that was when he felt best of all, of course. He started his 6th year activities and then school. The wonderful French School where Samuel was so happy! He was sooo proud the day he started school, to meet new friends and the new fantastic lady teachers.The understanding and the support he received from the school staff and his friends meant a tremendous amount to both Samuel and us, as parents. He talked about school every day he was at the hospital, but treatment and investigative work prevented him from attending regularly. He was so sad about that, because the only thing he wanted was, of course, was to be a ”normal” child, as he himself put it. Life really can be unfair.With his sharp intellect, his good memory and his good sense of humour amidst all the misery, Samuel would certainly have been something big. We are quite certain about that. We know that there are many in his school who miss him and you should know that he missed you terribly, all of class 1B.
Samuel spent much of his time with his grandmother and grandfather and Sten as well as uncle Peter and aunt Katti and family.These people came to mean much to him and their loss of him is also enormously great. With them, he had a free hand to do what he liked, in principle, which of course he appreciated....
Samuel's life was all too short. He had so much more to give, but as a wise man in our circle of acquaintances said (Paul Heller); ”Samuel's soul didn't need to spend so long on this earth as he had already performed his duty. God has, for sure, bigger things in mind for him now?
Without doubt Samuel, that's it!
About Samuel's period of illness
Some time around the end of February/beginning of March in 2008, Samuel's illness revealed itself for the very first time. Perhaps it had done so earlier but it was the first time we saw some clear symptoms. A lack of appetite, a slightly increased temperature and somewhat reduced energy levels. After a few weeks of these same symptoms, we went to the Riddarkliniken childrens' surgery in Riddargatan who investigated Samuel and took a blood sample, a so-called CRP, the result of which showed 69 (it should be < 10). The doctor said that it most probably related to a virus and that it was just a case of waiting until it had gone over.
Further weeks passed, we travelled up to Åre for a week's skiing. Samuel thought it was great and we had a really nice week together, the whole family. Samuel's learning curve was steep and he made enormous progress on the slopes that week. We, as parents, noticed that his appetite was still poor and that his energy levels weren't what they should be. The symptoms remained.
Once we got back home, we went back to the same doctor at the same children's unit. A summary investigation, a new CRP, this time 73. A new virus pediatrician. We now got tired of this and we went to see our usual pediatrician who hadn't been available previously. A greater amount of tests were taken, Pneumococcus and Moraxella offered support while we tried with Spektramox. Samuel went through a course of antibiotics. His appetite improved to a degree, as did his energy levels and the fever subsided temporarily (the course ended on the 24th April 2008).
At the beginning of May 2008, we sought emergency help at the hospital in Danderyd as the symptoms had come back and the fever had worsened. They undertook some blood tests as well as an x-ray of the lungs. They asked us to return in three days to see how it developed. We went back to the hospital as agreed, but the symptoms still persisted and Kåvepenin (Penicillin-V or PC-V) was prescribed. After three days of treatment, the symptoms had worsened; the fever had now moved into the 38-40ºC bracket. The emergency department at Danderyd Hospital referred us to the Astrid Lindgren Children's Hospital for further investigation. We made our way there the same day and through an understanding doctor, he was kept in for observation and further tests.
On the 12th May 2008, the day before Samuel's 6th birthday, we heard the news that Samuel in all probability had a tumour in the abdomen, situated just above his bladder. Our lives collapsed. Samuel celebrated his 6th birthday in ward Q62 , congratulated by the ward staff, and in Play Therapy. Samuel himself thought it was fine, and as a family we appreciated that, but we were in shock.
Two days later, a biopsi was carried out of the suspected tumour and on the 23rd May 2008, an operation was undertaken where the tumour was taken out. It took two months before a definate diagnosis was found. During this time, the pathologists continued to rule out various alternatives.We were thrown between hope and desperation and in a short space of time, we tried to get up to speed on various types of the Ganglioneurom and Ganglioneuromblastom tumours and what the actual difference was between the latter and Neuroblastom. The Germinal cells tumour, Lymfom, Sarkom and Abscess were also under discussion. In the end, after two months, we learned that it was a case of Inflammatory Myofibroblastic Tumour (IMT). We read everything we came across in the form of scientific articles and statistics concerning this disease. It looked quite positive, certainly an unusual illness but extremely rare for it to metastasize and the likelihood for survival was markedly high (90-95%). We discovered early that the main means of curing it was through radical surgery (a procedure with good success margins) and that in occasional cases had even worked to cure the illness with cytotoxic agents and inflammation preventative preparations. Every article ended though by saying that more research was needed within the area of this extremely rare tumor.
At the end of May, Samuel was signed off, worn out, but with normal CRP, free of fever and with a regained appetite. We were concerned but felt a certain amount of hope for the future. Gradually, Samuel regained his energy levels and on the eve of Midsummer, he dared to get up on the trampoline again for a bit.
Was the nightmare over now…?
The night between the 20th and the 21st of July, Samuel had another bout of fever and we immedietly contacted the oncologist to try to bring forward the next computer-aided tomogrophy investigation. After two weeks of fever, an unltra-sound assessment was undertaken which showed that several new tumors in the abdomen. Treatment with Cox 2 inhibitors and anti-inflammatory treatment (cortisone) was introduced, with possibly a little success. The CRP went down, the fever subsided, and the tumour mass had, on the whole, stabilised. It turned out that Samuel was the only case in Sweden with IMT at that time, (there was possibly a boy with IMT in Uppsala around 25 years ago). We then began to make our first contact with specialists in the disease in other parts of the world, this was because the Swedish doctors themselves recognised that they didn't have the knowledge or expertise about this specific illness.
New discussions with the surgeon. They said that the next surgery would be undertaken with good margins of success. Consequently, a new operation was carried out on the 19th August 2008, unfortunately without those margins in certain areas. About a week after the operation, a new tumour was discovered in the intestinal sac. It was now that the surgeons knew that they could no longer control Samuel's disease just with surgery. They now handed over the responsibility of treatment to the oncologists. Both parties argued in favour of a systematic course of treatment other than surgery. We allowed ourselves to be persuaded, and in the beginning of September, Samuel started on cytotoxic treatment at the children's ward, Q84.
The first meeting with ward Q84 felt quite surreal.Samuel was upset that he couldn't continue to be on the Q83 ward, whose personnel he had both got used to and liked so much. As parents we were really moved by meeting all these ill and bald children who were walking and running around with their drip stands. Not so much because they were sick and bald, but rather in the knowledge that our child was now one of them. Those children where, at its height, you got to see a documentary about them on TV. The sense of unreality lingered on for a couple of days and we couldn't manage to leave the room but for the most urgent cases of necessity. Samuel and his dad buried themselves in the Super Mario Brothers on the Nintendo DS and managed to reach many new levels during those days. After a while, we got to recognise most of the children and the parents on the ward, made easier due to the small size of the group of children being treated there. Some children didn't make it, some were cured and about just as many new children arrived. That was pretty much how it was. It's a lovely little ward which is permeated with sorrow, but you can't see it on the surface.
However, Samuel began his first course of cytotoxic treatment, in combination with the Cox 2 inhibitors and cortisone, and after a month, the tumour which he had in the intestinal sac could no longer be seen through the computerised-tomography scan or ultrasound. Fantastic! Did this now mean that we had now brought the disease under control and that we would just round off the current course of treatment for us then to go on to monitoring? Treatment continued as planned and towards the end of the nine-week period, which the treatment was expected to last, a new tumour was detected alongside the pancreas. The tumour was situated in an awkward spot and the surgeons felt they could not operate but suggested that it should be treated first by cytotoxic drugs to try to reduce the size of the tumour. The oncologists went along with this, but first they wanted to be sure that it was still the same type of tumor that they were dealing with. A biopsy was taken using key-hole surgery to take some of the tissue from the tumour. It proved, of course, to be IMT.
A fresh and rigorous course of cytotoxic treatment commenced at the end of November. The Q84 ward was now getting very familair to us. The treatment wasn't that simple. Samuel had recurrent infections between the courses when his values were low.. On the main, the tests for infection didn't register anything, but intrevenous anti-biotics were always applied as a precaution.
We now spent around 45-50 days in every quarter at the hospital. We all longed to go home to the house, to our beds, bathroom and our home-made meals.
During this time the creative workshop, the funny clowns, the play therapy crew and Linda, from Sibling-Support , became more and more important. It's great that they are there!
The treatment Samuel receives manages to push back the tumors considerably so that surgery, once again, is possible.Samuel was operated on in February 2009, “probably“, as the pathologist put it, not a radicle procedure even on this oocasion. A new tumor was detected in the intestinal sac about a week after the last operation was carried out. With two courses left of his treatment, which commenced in November, we had now arrived at the beginning of March 2009. Plans began to form in our minds to have the surgery carried out at a hospital where they had experience of dealing with this type of condition.
Personal contacts and relations in the USA lead us to a certain professor in children's oncology at the Mayo Clinic. It was the leading hospital in America with respect to surgery and they had experience of dealing with Samuel's disease. At the end of April, we travelled to the Mayo Clinic in Rochester, Minnesota. Once we were there, they asked us if they could carry out a computerised- tomography scan again, as the images we had taken with us from Sweden proved to be of much lower quality than they were used to working with. This turned out to be true. The Swedish images showed a tumour sitting like a ball in the intestinal sac, whereas the American images showed the same tumour but with some off-shoots, a bit like the rays of the sun. Samuel was operated on in America at the end of April. The various stages of the operation could be followed on a screen in the waiting room where you could see where in the procedure the surgeons were working. It was wonderfully reassuring for us worried parents and the other relatives who were there. Furthermore, the surgeons there operated with pathologists sitting in an adjoining room and the surgeons didn't get the green light to “close up“ the patient until the operation was deemed to have radically removed every tumor, if it proved to be possible. Unfortunately, they still do not have this at the Astrid Lindgren Children's Hospital in Sweden., which is a great pity. In Sweden, you only receive the pathological assessment 5-10 days later, a little late to know if the operation was a success or not. The operation in America was extensive, but the tumor was removed radically. Samuel had to spend a week at the hospital. One of the American surgeon's main fears was , however, that the previous surgical procedures may have helped to spread the disease so that it had now spread to several areas of the abdomen than just where he had been operating. Samuel recovered quickly, he adored the USA, the doctors, the hospital, Rochester, his family and, above all, he loved life... Love was coming from every direction and we made easy contact with people both in and outside the hospital. Some further appointments meant that we had to stay in Rochester for another week.
During the second half of May, we were back in Sweden, and the first tests suggested that there were no more tumors. The joy was short-lived. At the end of the month, a new tumor was detected at the join of the liver. The cells had spread, the fears of the American surgeon had proved to be founded. New treatments with low-dosage cytotoxic drugs were introduced. In October, Samuel started to get problems with ascites (fluid in the abdomen) and during the end of the month, Samuel's appetite deserted him so much so that we were compelled to put him into hospital.
His condition went up and down, but the surgeons in Sweden didn't want to operate to remove the tumors before the oncologists had found a viable remedy. It became a “Catch 22“ situation. Samuel's abdomen was punctured in several places to drain the abdomen and in the middle of November, he began a new course of cytotoxic treatment which proved to be successful, but unfortunately it has a reaction on the kidney. Even if Samuel's general condition had improved by the treatment, we couldn't continue with it due to the above. This was decided upon during the first week of December. The second week in December, he began a treatment of low-dosage cytotoxic drugs, while at the same time, in consultation with an American doctor, decided to try out a medicine which wasn't cytotoxic and which previously proved to be very successful in studies on these particular types of solid tumors (which Samuel had). The American doctor himself got in contact with the Swedish oncologists to give them information about the treatment. Perhaps it would be our salvation? All the scientific articles indicated that the IMT tumor, which Samuel had, did not always respond to cytotoxic treatment.
Samuel managed to have a little treatment with this preperation for two days and the blood tests had shown really good results in the form of cell deterioration. Samuel's ascites meant that he had to be treated with oxygen as the abdomen pressed into the lungs. All the other organs were working well, according to the test results. Besides that, he no longer had any metastasis!
On being treated with oxygen, it can happen that the body has difficulty in expelling carbon-dioxide. This occurred on Saturday evening, the 19th December 2009. It took one and a a half hours before an anaesthetist arrived. Unlike the previous anaesthetists we had met, Samuel had the misfortune that evening to have a really cold-hearted one who declared himself to be responsible for the childrens' intensive care unit. This doctor refused Samuel respiratory care and non-invasive ventilator care, although he knew that Samuel, in all probability, would die if he didn't receive this help.He refused to review the treatment perameters which were signed twelve days earlier, this despite the fact that we pointed out that Samuel had commenced a new course of treatment which had shown good results! A decision of such vital importance is consequently taken by a doctor who neither Samuel or us parents had ever met before. On being asked the question we, his parents, put to him, the doctor couldn't even say which illness Samuel was suffering from!
Samuel was conscious a long time and understood that he could die when he heard the doctor's refusal to offer respiratory care. As his parents, we offered to certify in writing that we would voluntarily ask the staff to switch off the respirator if Samuel were to remain unconcious and to no longer respond to fresh treatment after 48 hours, but the answer was NO!
Samuel's fight to receive air went on for 8 hours. The oncologist on duty tried to persuade the anaesthesiologist that, in spite of everything, to help Samuel, but it was to no avail. Samuel died on the 20th December at 01:45. If Daniel had got the respirator and not come out of this then he would at least been able to have been put to have been able to have been anaesthetised and not choked to death. After all of his bravery and fighting spirit he wasn't allowed to die in a dignified and peaceful manner. Samuel, if someone had ever deserved to do so. Let no other child suffer what Samuel had to suffer and to hear during his last hours alive.
We don't believe that anyone can understand the absurd and awful situation unless it has been experienced themselves. You are in a hospital because your child is ill. There are (one would hope) resources to help the child. The child has on-going treatment which appears to be working well. The child has fought his illness for one year and nine months only so that one Saturday evening he meets a doctor not familiar with the case who refuses a patient care right up to the last.
Respiratory care would have given more time to bring in the usual medical team in order to, together, arrive at a more composed judgement concerning something as serious as a child's fight for life. Respiratory care would have been able to make it possible for a possible recovery with the aid of freshly introduced treatment, but above all ...respiratory care would have enabled a more humane departure.
The doctor chose instead to act independently without giving due consideration to the child's long struggle. The doctor chose to disregard automatically the fact that treatment perameters ought to have been suspended upon the application of a new course of treatment. On his own initiative. The doctor also made decisions with regard to extending the treatment perameters, without even having logged into the patient's case file or having met the patient before. And if even this wasn't enough, the doctor elected to disregard the fundamental responsibility, to give a dying child and its parents as dignified and as painless a departure as possible. Samuel's, and our own rights, were violated to the utmost.
We will never accept this doctor's inexplicable and heartless behaviour. He will forever come to symbolise the concept of evil to us. Boundless grief will for ever be clouded by deep anger – quite unnecessarily.
As parents, we have nothing to say of influence, although it concerns OUR child. Our faith for some of the medical staff and ethics at the Astrid Lindgren Children's Hospital are, after this time, non-existent. How can and may a doctor, who has never met a patient and who hasn't even logged into the patient's file decide when it is time for this patient to die?
Our beloved Samuel was dead. We lay there beside him until six in the morning when we carried ours and his belongings down to the car. Samuel was moved to a private room where Sammuels's nearest and dearest came to say their goodbyes. During the whole course of his illness, we had many times thought how awful it must be for parents to lose their child. What anguish must be associated with it and how could they bear to carry on? We have seen so many such examples during Samuel's period of care. Now we stood here ourselves, with feelings which just cannot be expressed in words. Samuel's body which had been warm earlier, full of life and joy, despite difficult moments at times, was now here, cold and still. It was so obvious that his soul was no longer in his body. It was like an empty shell..
Samuel was brave up to the last. The truth was that he never moaned about treatments or surgical procedures, he did it as if he knew or believed it was necessary. He never moaned either when his energy sapped, he just changed his activity to do something less strenuous. He so much wanted to live, he said that several times, both to us and to the care staff. His only wish was taken from him, four days before Christmas Eve and we, his parents, couldn't do anything, we were completely powerless!
Nothing can give Michael back to us, but we hope that Samuel is aware that we are fighting on, on his behalf, for redress and that we have started a foundation in his name so that his illness can one day be defeated. There are many who think of him and support us.
We want to mention that during Samuel's period of illness, there were several people, besides the family circle and friends, who came to mean an enormous amount to Samuel, his little brother Max and us, his parents. Among these, there are several nurses and assistant nurses on ward Q83, Q84 and Q62 and also a psychologist, a sonographer and some doctors both in Sweden and in the USA (they know for sure who they are).
Towards the end, we were even in contact with Dr Dana Flavin. A wonderful person who right up to the last, fought with Samuel. We could contact her, day or night, if there was something on our minds. To save the life of a child means more than anything to her and that's the way it ought to be for every doctor if the child WANTS to continue fighting to survive!
We also received a great deal of support from Dr. Eric Mayer (USA) who gave us good advice and showed an enormous amount of consideration and warmth, as well as Dr. Maciej Pruszczynski (Holland), pathologist and friend to the family, for his being so close to us throughout the time of Samuel's illness, for his support to us all, for his commitment which was over and above the norm and for his wise, encouraging thoughts and points of view.
These people will be enrmously important to us, the whole family, as long as we shall live.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Some reflection regarding the care and the obligations which Sweden has been bound by through conventions.
When we now look back on the chain of care as a whole, we realise now that there are enormous deficiencies. The largest deficiency in Samuel's case was the lack of commitment and iniative on the part of the doctors, to develop and find a scientific basis themselves for the treatment of this illness. All the articles which related to IMT were produced by us, the parents. Even the contact with doctors abroad who had expertise in this disease were instigated by us, the parents. Is it really the task of the parents to devote all of their time awake to search and find a cure for their child? We didn't have any choice however, as we realised that the doctors themselves were not going to take this initiative.
Another deficiency was that we never given a doctor with sole responsibility for the patient. On several occasions we were informed that in the childrens' oncology department, all the doctors assume responsibily for the patient. This meant that in every meeting with the doctors, we had to repeat anything that had been said previously and agreed upon. Questions which we put and which we awaited answers for, were never answered. When given a question, each doctor said that they would “go away and get back to us“, but as it was a different doctor we were to meet the next time, he would have no idea about the question we had asked and even less so could he or she come up with an answer. It was only when the Oncologist in America wanted to have a single contact person in Sweden that we finally got a name of the one, according to the case, who would be Samuel's attending doctor. Unfortunately, he was never there. We questioned this system several times and received the answer that this was the only option they had, as there were so few of them and that the majority of them were carrying out research work alongside their usual work on the ward. Consequently, a perfect arrangement for the children's oncologists but wretched for the patients when nobody takes responsibility.
Throughout the time of Samuel's illness, the responsibily was juggled between the surgeons and the oncologists. There was no co-ordinated team of doctors who took full responsibility for the care of Samuel, which would be the only reasonable course. There prevails a clear breakdown in communication between the various doctors and wards as well as between the patient/guardian and the doctor. Each meeting held with the doctors had a press on time. A desire for prestige, an autocratic attitude and a lack of humility and empathy prevail too much for this hospital to operate well.
Finally, we would like to mention the part of the obligations which Sweden, according to the European convention for human rights and the fundamental freedoms, article 2, is to fulfil..
”Everybody's right to life shall be protected by law”.
Samuel's right to life was not protected by law. As there is no legal basis regarding decisions on treatment perameters.
And
Childrens' Convention, article 24:1
”The terms of the convention recognise the rights of the child to enjoy the best attainable health and a right to care and rehabilitation. The terms of the convention shall endeavor to ensure that no child is deprived of his right to have such health and care”.
That right was deprived of Samuel on the 20 december 2009.
The Funeral, 10th February 2010 February 2010
The funeral was held at Stefankyrkan church on the 10th February 2010 at 2pm with the fantastic Per Qvarnström as the Officiating Minister. It was a cold and snowy day in Stockholm, but in spite of this, an enormous amount of friends and acquaintances came to say their last goodbyes to Samuel. In the middle of the service, the sun began to shine. The rays of the sun found their way to the light blue coffin and illuminated it so beautifully. Perhaps it was Samuel who, right up to the last, wanted to show his presence....
In the photo gallery, you can see photos which were taken during the funeral. Thanks to all of you who honoured Samuel with your presence during the funeral and particularly a big thank you to the soloists and pianists who took part in the ceremony. It meant a great deal to us..
The Samuel Söderström Foundation
The Sanuel Söderström Foundation was set up in February 2010 and its full title is “The Samuel Söderström Foundation for the Research into the Disease of the Inflammatory Myofibroblastik Tumor (IMT)“ The aims of the foundation is to continue with Samuel's one year and nine month fight against the disease by securing funds for research into an area which is often forgotten in favour of broader cancer-related diseases. The objectives of the Foundation is to support research into:
1) The disease of the Inflammatory Myofibroblastic Tumor,
2) The causes to the occurence of the disease and
3) Treatment strategies to fight and stop the disease.
The Foundation is registered with the Länsstyrelsen (County Administrative Office) in the County of Stockholm and the organisation registration number is: 802426-3298.
The Foundation's commitee consist of Miriam Söderström, Johanna Norberg, Jan Söderström and Johan Grabe.
Expert guidance will be sought in issues of selection.
Statutes of the Foundation, in its entirety, can be found in downloadable PDF format under the icon “Document“.
The Foundation's bankgiro account number is 489-1727 (Handelsbanken).
•
More
Less
Experience
Years of experience: 15. Registered at ProZ.com: Feb 2013.
I have over four year's professional freelance experience in translating from Swedish to English and have passed a test in translation with the B.B.C.'s Foreign Language Media Montoring Centre in Caversham, England and I also hold a teacher's certificate in the teaching of English (TEFL)
My background is mainly arts-orientated having studied at art college and later on becoming the studio manager of the world's largest publisher of hand-coloured fine art engravings. Previously, I have been an associate member of both the Swedish-English Literary Translator's Association (SELTA) and the Institute of Translators and Interpreters.
As well as being a practising artist having exhibited in London and New York, I also have a little experience in writing comedy for radio (2nd prize in a national comedy-writing competition) as well as writing advertisement copy for radio.
Portfolio