This site uses cookies.
Some of these cookies are essential to the operation of the site,
while others help to improve your experience by providing insights into how the site is being used.
For more information, please see the ProZ.com privacy policy.
Freelance translator and/or interpreter, Verified site user
Data security
This person has a SecurePRO™ card. Because this person is not a ProZ.com Plus subscriber, to view his or her SecurePRO™ card you must be a ProZ.com Business member or Plus subscriber.
Affiliations
This person is not affiliated with any business or Blue Board record at ProZ.com.
English to Swedish: English into Swedish Detailed field: Poetry & Literature
Source text - English She looks at the clock on the table. Almost two hours have passed. She still feels powerful, though she knows that tomorrow she may look back at what she's written and find it airy, overblown. One always has a better book in one's mind than one can manage to get onto paper. She takes a sip of cold coffee, and allows herself to read what she's written so far.
It seems good enough; parts seem very good indeed. She has lavish hopes, of course-she wants this to be her best book, the one that finally matches her expectations. But can a single day in the life of an ordinary woman be made into enough for a novel? Sarah taps at her lips with her thumb. Clarissa Dalloway will die, of that she feels certain, though this early it's impossible to say how or even precisely why. She will, Sarah believes, take her own life. Yes, she will do that.
Sarah lays down her pen. She would like to write all day, to fill thirty pages instead of three, but after the first hours something within her falters, and she worries that if she pushes beyond her limits she will taint the whole enterprise. She will let it wander into a realm of incoherence from which it might never return. At the same time, she hates spending any of her cogent hours doing anything but writing. She works, always, against the fear of relapse. First come the headaches, which are not in any way ordinary pain ("headache" has always seemed an inadequate term for them, but to call them by any other would be too melodramatic). They infiltrate her. They inhabit rather than merely afflict her, the way viruses inhabit their hosts. Strands of pain announce themselves, throw shivers of brightness into her eyes so insistently she must remind herself that others can't see them. Pain colonizes her, quickly replaces what was Sarah with more and more of itself, and its advance is so forceful, its jagged contours so distinct, that she can't help imagining it as an entity with a life of its own. She might see it while walking with Johnny in the square, a scintillating silver-white mass floating over the cobblestones, randomly spiked, fluid but whole, like a jellyfish. "What's that?" Johnny would ask. "It's my headache," she'd answer. "Please ignore it."
The headache is always there, waiting, and her periods of freedom, however long, always feel provisional. Sometimes the headache simply takes partial possession for an evening or a day or two, then withdraws. Sometimes it remains and increases until she herself subsides. At those times the headache moves out of her skull and into the world. Everything glows and pulses. Everything is infected with brightness, throbbing with it, and she prays for dark the way a wanderer lost in the desert prays for water. The world is every bit as barren of darkness as a desert is of water. There is no dark in the shuttered room, no dark behind her eyelids. There are only greater and lesser degrees of radiance. When she's crossed over to this realm of relentless brilliance, the voices start. Sometimes they are low, disembodied grumblings that coalesce out of the air itself; sometimes they emanate from behind the furniture or inside the walls. They are indistinct but full of meaning, undeniably masculine, obscenely old. They are angry, accusatory, disillusioned. They seem sometimes to be conversing, in whispers, among themselves; they seem sometimes to be reciting text. Sometimes, faindy, she can distinguish a word. "Hurl," once, and "under" on two occasions. A flock of sparrows outside her window once sang, unmistakably, in Greek. This state makes her hellishly miserable; in this state she is capable of shrieking at Johnny or anyone else who comes near (fizzling, like devils, with light); and yet this state when protracted also begins to enshroud her, hour by hour, like a chrysalis. Eventually, when enough hours have passed, she emerges bloodied, trembling, but full of vision and ready, once she's rested, to work again. She dreads her lapses into pain and light and she suspects they are necessary. She has been free for quite some time now, for years. She knows how suddenly the headache can return but she discounts it in Johnny 's presence, acts more firmly healthy than she sometimes feels. She will return to London. Better to die raving mad in London than evaporate in Richmond.
She decides, with misgivings, that she is finished for today. Always, there are these doubts. Should she try another hour? Is she being judicious, or slothful? Judicious, she tells herself, and almost believes it. She has her two hundred and fifty words, more or less. Let it be enough. Have faith that you will be here, recognizable to yourself, again tomorrow.
She takes her cup, with its cold dregs, and walks out of the room and down the stairs to the printing room, where Henry is reading the page proofs as Johnny finishes with them.
"Good morning," Henry says brightly and nervously to Sarah. His broad, placid, handsome face is red, his forehead practically aglow, and she can immediately see that, for him, it is not a good morning at all. Johnny must have growled at some inefficiency, either of recent vintage or left over from yesterday, and now Henry sits reading proofs and saying "Good morning" with the flushed ardency of a scolded child.
"Good morning," she answers, in a voice that is cordial but carefully unsympathetic. These young men and women, these assistants, will come and go; already Carolyn has been hired (with her terrible drawl, and where is she just now?) to do the jobs Henry considers beneath him. It won't be long, surely, before Henry and then Carolyn have gone on and she, Sarah, emerges from her study to find someone new wishing her a red-faced, chastened good morning. She knows Johnny can be gruff, stingy, and all but impossibly demanding. She knows these young people are often criticized unfairly but she will not side with them against him. She will not be the mother who intervenes, much as they beg her to with their eager smiles and wounded eyes. Henry, after all, is Lytton's worry, and Lytton is welcome to him. He, like his brothers or sisters to come, will go on and do whatever they do in the greater world no- one expects them to make a career out of assisting at the press. Johnny may be autocratic, he may be unfair, but he is her companion and caretaker, and she will not betray him, certainly not for handsome, callow Henry, or Carolyn, with her parakeet's voice.
"There are ten errors in eight pages," Johnny says. The brackets around his mouth are so deep you could slip a penny in.
"Lucky to have found them," Sarah says.
"They seem to congregate around the middle section. Do you think bad writing actually attracts a higher incidence of misfortune?"
"How I'd love to live in a world in which that were true. I'm going for a walk to clear my head, then I'll come and pitch in."
"We're making good progress," Henry says. "We should be through by the end of the day."
"We shall be lucky," Johnny says, "to be through by this time next week."
He glowers; Henry turns a finer and more precise shade of red. Of course, she thinks. Henry set the type, and did it carelessly. The truth, she thinks, sits calmly and plum ply, dressed in matronly gray, between these two men. It does not reside with Henry, the young foot soldier, who appreciates literature but appreciates also, with equal or perhaps greater fervor, the brandy and biscuits waiting when the day's work is done; who is good-hearted and unexceptional and can barely be counted on to perpetuate, in his allotted span, the ordinary business of the ordinary world. The truth likewise does not (alas) reside with Johnny, brilliant and indefatigable Johnny, who refuses to distinguish between setback and catastrophe; who worships accomplishment above all else and makes himself unbearable to others because he genuinely believes he can root out and reform every incidence of human fecklessness and mediocrity.
"I'm sure," she says, "that between us we can get the book into some sort of acceptable shape, and still have Christmas."
Henry grins at her with a relief so visible she has an urge to slap him. He overestimates her sympathy-she has spoken not on his behalf but on Johnny’s, in much the way her own mother might have made light of a servant's blunder during dinner, declaring for the sake of her husband and all others present that the shattered tureen portended nothing; that the circle of love and forbearance could not be broken; that all were safe.
Translation - Swedish Hon tittar på klockan på bordet. Nästan två timmar har gått. Hon känner sig fortfarande full av kraft, fastän hon vet att hon imorgon kanske hon ser tillbaka på vad hon skrivit och tycka att det var ogenomtänkt och överdrivet. Man har alltid en bättre bok i huvudet, än vad man lyckas med att få ned på pappret. Hon tar en liten klunk kallt kaffe och tillåter sig själv att läsa vad hon skrivit så här långt.
Det verkar tillräckligt bra; delar av den är riktigt bra. Hon har stora förväntningar – naturligtvis - hon vill att detta ska bli hennes bästa bok. Den som slutligen lever upp till hennes förväntningar. Men kan endast en dag ur en vardaglig kvinnas liv vara nog för att räcka till en hel novell? Sarah knackar med tummen på sin läpp. Clarissa Dalloway kommer att dö, det känner hon sig säker på, fast än så här tidigt är det omöjligt att säga hur eller ens exakt varför. Sarah tror att hon kommer att ta sitt eget liv. Ja, det kommer hon att göra.
Sarah lägger ned sin penna. Hon skulle vilja skriva hela dagen, att fylla trettio sidor istället för tre, men efter de första timmarna är det något inom henne som tvekar. Hon oroar sig över att pressa sig över sina begränsningar och då fördärva hela sin företagsamhet. Hon låter det vandra in i en värld av O-sammanhängdhet från vilket det kanske aldrig kommer igen. Samtidigt, hatar hon att tillbringa någon av sina obligatoriska timmar med att göra något annat än skriva. Hon arbetar alltid mot rädslan för återfall. Först kom huvudvärken, som inte på något sätt är vanlig värk (”huvudvärk” har alltid verkat vara en olämplig term för dem, men att kalla dem för något annat skulle vara allt för teatraliskt). De infiltrerar henne. De bebor snarare än bara plågar henne, på det sätt ett virus lever inuti sin värd. Strålar av smärta tillkännager sig själva, kastar rysningar av ljus i hennes ögon så intensivt att hon måste påminna sig själv att andra inte kan se dem. Smärta koloniserar henne, ersätter snabbt vad som var Sarah med mer och mer av sig självt, och dess avancemang är så kraftfull, dess naggade kontur så distinkt, att hon inte kan hjälpa att inbilla sig det som ett väsen med ett eget liv. Hon skulle kunna se värken, när hon promenerar med Johnny över torget, en nervkittlande silvervit massa flytande över kullerstenarna, slumpmässigt spetsad, flytande men hel, som en manet. ”Vad är det där?” Skulle Johnny fråga. ”Det är min huvudvärk,” skulle hon svara. ”Var snäll och ignorera den.”
Huvudvärken är alltid där, väntar, och hennes perioder av frihet, känns alltid tillfälliga. Ibland tar huvudvärken bara delvis över för en kväll, en dag eller två, och sen drar sig tillbaka. Ibland stannar den kvar och förvärras tills hon själv sjunker undan. Vid dessa tillfällen flyttar huvudvärken från hennes huvud och ut i världen. Allting glöder och pulserar. Allt är infekterat av ljus, bultande av ljus, och hon ber efter mörker likt en vilse vandrare i öknen som ber efter vatten. Världen är lika torftig på mörker som en öken är på vatten. Det finns inget mörker i hennes tillstängda rum, inget mörker bakom hennes ögonlock. Där finns bara starkare och svagare nyanser av strålglans. När hon har gått över till denna värld av obarmhärtigt ljus, börjar rösterna. Ibland är de låga, okroppsliga klaganden som smälter samman ut i själva luften; ibland flödar de ut från sin plats bakom möblerna eller inuti väggarna. De är otydliga men fulla av mening, onekligen maskulina, obscent gamla. De är arga, anklagande, desillusionerade. De verkar ibland konversera, med viskningar sinsemellan; de verkar ibland recitera texter. Ibland, svagt, kan hon urskilja ett ord. ”kasta” en gång, och ”under” vid två tillfällen. En flock med sparvar utanför hennes fönster sjöng en gång otvivelaktigt, på grekiska. Det här tillståndet gör henne helvetiskt olycklig; i det här tillståndet är hon kapabel till att skrika till åt Johnny eller någon annan som kommer nära (de fräser, som djävlar, med ljus); och likväl böjar det här utdragna tillståndet svepa in henne, timme efter timme, som i en puppa. Så småningom, när tillräckligt med timmar har passerat, dyker hon upp, nerblodad, darrande, men full av klarsynthet och bara hon har vilat, är hon redo att arbeta igen. Hon fruktar sina återfall in i smärtan och ljuset och hon misstänker att de är nödvändiga. Hon har varit fri ganska länge nu, flera år. Hon vet hur plötsligt huvudvärken kan komma tillbaka men kalkylerar bort det i Johnnys närvaro, framstår mer stadig i sin hälsa, än hur hon egentligen mår. Hon kommer att återvända till London. Bättre att dö spritt språngande galen i London än att dunsta bort i Richmond.
Hon bestämmer, med viss tveksamhet, att hon är färdig för idag. Alltid finns tvivlen där. Borde hon försöka en timme till? Är hon förståndig eller bara slö?
Förståndig, intalar hon sig själv och tror nästan på det. Hon har sina tvåhundrafemtio ord, mer eller mindre. Låt det vara nog. Tro på att du kommer att vara här igenkännlig för dig själv, imorgon igen.
Hon tar sin kopp med dess kalla sump och går ut ur rummet, ner för trappan till skrivarrummet, där Henry läser provsidorna medan Johnny gör dem färdiga.
”God morgon,” säger Henry med klar och nervös röst till Sarah. Hans breda, milda, stiliga ansikte är rött, hans panna praktiskt taget glöder, och hon kan omedelbart se, att för honom är det inte alls en god morgon. Johnny måste ha morrat över något ineffektivt, antingen nyuppsprunget eller kvarlevor från igår, och nu sitter Henry och läser provsidor och säger ”God morgon” som ett rodnande nitiskt tillrättalagt barn.
”God morgon,” svarar hon, med en röst som är hjärtlig men försiktigt osympatisk. Dessa unga män och kvinnor, dessa assistenter, kommer att komma och gå; Carolyn har redan blivit anställd (med sitt hemska släpiga tal, och var är hon just nu?) för att göra de arbeten Henry känner är under hans värdighet. Det dröjer säkerligen inte länge förrän Henry och sedan Carolyn båda har gått vidare och hon, Sarah, kommer att komma ut från sitt arbetsrum för att hitta någon ny som önskar henne ett dämpat god morgon med högrött ansikte. Hon vet att Johnny kan vara barsk, knusslig och omöjligt krävande. Hon vet att dessa unga människor ofta blir orättvist kritiserade men hon tar inte deras parti emot honom. Hon kommer inte att vara modern som går emellan, om de så än ber henne med sina ivriga leenden och sårade ögon. Henry är när allt kommer omkring Lyttons huvudvärk, och Lytton får gärna ta honom. Han, liksom sina kommande bröder och systrar, kommer att göra vad det än må vara ute i den stora vida världen, ingen förväntar sig att de ska göra en karriär av att assistera vid sidan av tryckpressen. Johnny må vara både auktoritär och orättvis men han är hennes kompanjon och vårdare, och hon kommer inte att förråda honom, speciellt inte för den stilige, oerfarne Henry, eller för Carolyn, med sin parakitröst.
”Det finns tio misstag på åtta sidor,” säger Johnny. Parenteserna runt hans mun är så djupa att man skulle kunna sticka in ett mynt.
”Tur att de upptäcktes,” säger Sarah.
”De verkar alla vara samlade runt mitten- sektionen. Tror du dåligt skrivande drar till sig en större mängd otur?”
”Jag skulle älska att leva i en värld där det var sant. Jag tar en promenad och rensar huvudet, sen kommer jag och hugger in.”
”Vi gör goda framsteg,” säger Henry. ”Vi borde vara igenom, i slutet av dagen.”
”Vi får vara glada,” säger Johnny, ”om vi är färdiga vid den här tiden nästa vecka.”
Han blänger; Henry ändrar färg till en finare, och mer precis röd. Naturligtvis, tänker hon. Henry satte texten och gjorde det slarvigt. Sanningen, tror hon, sitter lugnt och fylligt, strikt i grått, mitt emellan dessa två män. Det uppehåller sig inte så med Henry, den unga arbetsmyran, som uppskattar litteratur men också uppskattar, och det kanske med mer hetta, konjaken och de släta bullarna som väntar när dagens arbete är över; som är godhjärtad och oklanderlig och som knappast kan räknas med att vara kvar för alltid, i sitt anvisade spann, den alldagliga sysslan i en vardaglig värld. Sanningen likväl förhåller sig inte (tyvärr!) så med Johnny, den strålande och oförtröttliga Johnny, som vägrar att särskilja bakslag och katastrof; som dyrkar åstadkommanden över allt annat och gör sig själv outhärdlig, enbart därför att han uppriktigt tror han kan rensa bort och göra om frekvensen av mänsklig svaghet och medelmåttighet helt och hållet.
”Jag är säker,” säger hon, ”att tillsammans kan vi få boken i en någorlunda acceptabel form, och ändå fira jul.”
Henry ler åt henne med en lättnad så tydlig att hon instinktivt känner att hon vill smälla till honom. Han överskattar hennes sympati – hon har inte talat på hans vägnar utan för Johnny, mycket på samma sätt hennes egen mor skulle ha belyst en tabbe av tjänstefolket under en middag, förklarandes för sin make och alla andra närvarande, att den krossade soppskålen inte betydde någonting; att cirkeln av kärlek och överseende inte kunde brytas; att alla var trygga.
More
Less
Translation education
Other
Experience
Years of experience: 25. Registered at ProZ.com: Aug 2006.
I specialize in the areas of subtitling, tourism, literature, art and culture, marketing, psychology, and music.
I have among other things lived and worked within tourism in Greece for over fifteen years.
I have been an active freelance translator and interpreter for seventeen years. I also work as a journaslit for a Swedish news website.
Keywords: Swedish, English, translation, proofreading, cultural, specialize, marketing, tourism, psychology, arts. See more.Swedish,English,translation,proofreading,cultural,specialize,marketing,tourism,psychology,arts,. See less.
Expertise