[...] Translators just didn't get recognition, they didn't expect to make much of a living, just get by. Very few people were actually trained as translators, but most had a solid college education and a solid knowledge of languages, at least their own language. I had a friend who fell exactly into that category and my circle of friends expanded to include other translators. I found them to be much more interesting as people, and discovered that we often had similar life experiences. I never had trouble making friends, but I always felt "different" and I'm sure they felt it too. When my friend retired, she recommended me as her replacement. I now entered the realm of Reinsurance, of which I knew nothing. I was also the only translator there, and didn't have much to fall back on. However, it was another notch up....
On my new job, I started looking through the files, asking questions and got the company to enroll me in Insurance courses. The College of Insurance was across the street, and I consulted fire codes, insurance policies and fire extinguisher catalogs in their library. I was learning what I had never had the luxury of being able to do before: research. The first time I had to translate a proposal for purposes of insurance of a nuclear plant, I got a call from the head man in that department, congratulating me on the job I had done. "Compares favorably with what we are used to," he said. What an upper! What happened was that I consulted a document in the files similar to the one I was tackling for guidance, but when I saw that my predecessor had used the word "nucleus" instead of "core", I realized that the files were useless to me. I went across the street to the library and looked up "nuclear plants." I immediately found all the terminology I needed.
It takes a great deal more than that to be a good translator these days, of course. [...] | […] Översättare fick helt enkelt ingen uppskattning, de förväntade sig inte att tjäna speciellt mycket, bara så att de klarade sig. Mycket få hade någon utbildning som översättare, men de flesta hade en gedigen högskoleutbildning och en grundlig språkkännedom, åtminstone avseende sitt eget språk. Jag hade en vän som precis passade in i den kategorin, och min vänskapskrets växte och inkluderade fler översättare. Jag tyckte att de var mycket intressantare som människor och upptäckte att vi ofta hade liknande upplevelser i våra liv. Jag hade aldrig svårt att få vänner, men jag kände mig ofta ”annorlunda” och jag är säker på att de också upplevde det. När min vän gick i pension rekommenderade hon mig som sin ersättare. Nu kom jag in i återförsäkringsvärlden, som jag inte visste någonting om. Dessutom var jag den enda översättaren där, och hade inte mycket luta mig tillbaka mot. Men, det var ett steg uppåt … På mitt nya jobb började jag titta igenom handlingarna, ställde frågor och fick företaget att skriva in mig på kurser om försäkringar. Försäkringshögskolan fanns på andra sidan gatan, och jag slog upp regler om brandskydd, försäkringsavtal och kataloger med brandsläckare i deras bibliotek. Jag lärde mig något jag aldrig haft förmånen att kunna göra tidigare: att forska. Den första gången jag måste översätta ett utkast gällande försäkring av en kärnkraftsanläggning, blev jag uppringd av den avdelningens högste chef, som gratulerade mig för mitt arbete. ”Står sig väl jämfört med vad vi är vana vid”, sa han. Vilken höjdare! Det som hade hänt var att jag hade sökt i ett dokument i handlingarna liknande det som jag höll på med för att få lite vägledning, men när jag såg att min företrädare hade använt ”atomkärna” istället för ”reaktorkärna”, insåg jag att handlingarna var oanvändbara för mig. Jag gick över gatan till biblioteket och slog upp ”kärnkraftsanläggning”. Jag hittade omedelbart all terminologi jag behövde. Nu för tiden krävs det givetvis mycket mer än detta för att vara en bra översättare. […] |