Tänk dig att du äter middag i en europeisk huvudstad där du inte kan det lokala språket. Servitören talar knappt engelska, men genom miner och teckenspråk lyckas du beställa något på menyn som du känner igen, äter och betalar för. Tänk dig nu istället att du kommer fram till en by i Amazonas, helt utsvulten, efter att en vandring har gått snett. Människorna där har ingen aning om vad de ska tro om dig. Du härmar tuggande ljud, som de missuppfattar som ditt primitiva språk. När du höjer händerna för att visa att du är vänligt sinnad, tror de att du tänker anfalla.

Kommunikation är svårt utan ett gemensamt sammanhang. Radioaktiva platser måste exempelvis lämnas orörda i tiotusentals år, men med tanke på att engelskan för bara ett årtusende sedan nu är helt oförståelig för de flesta moderna engelsktalande, har byråer kämpat med att skapa varningar som ska följa med kärnavfallet. Ansvariga kommittéer för detta har hittat på allt från väldiga taggar av betong, till ”Skriet” av Edvard Munch eller växter som är genetiskt modifierade för att bli varnande blå. Inget av detta är garanterat framtidssäkert.

Några av de personer som arbetat med sådana meddelanden för avfallsplatser, har även varit en del av en ännu större utmaning: att kommunicera med utomjordiskt liv. Det är temat i ”Utomjordiska språk”, en ny bok av Daniel Oberhaus, journalist på Wired.

Man vet ingenting om hur utomjordingar kan ta till sig information. Ett par plaketter som i början av sjuttiotalet skickades iväg med rymdfarkosterna Pioneer 10 och 11, visar nakna människor och en grov karta för att hitta jorden — grundläggande saker, men även detta förutsätter att rymdvarelser kan se. Eftersom en sådan farkost inte har mer än en oändligt liten chans att hittas, är det mer sannolikt att radiosändningar från jorden som färdas med ljusets hastighet får kontakt. Men på samma sätt som man måste ställa in en radio på jorden för rätt frekvens, måste man även göra det på den interstellära varianten. Hur ska rymdvarelserna råka hitta den rätta? Plaketten i Pioneer ger en ledtråd i form av ett grundläggande diagram med en väteatom, den magnetiska polariteten som vänds vid olika intervall, med en frekvens på 1420 MHz. Eftersom väte är det vanligast förekommande ämnet i universum så hoppas man att skissen ska fungera som ett slags telefonnummer.

Tänk dig att du äter middag i ett europeiskt land vars språk du inte förstår. Kyparen talar bara lite engelska, men med olika knep lyckas du beställa något på menyn som verkar bekant, och som du äter och betalar för. Tänk nu i stället att du under en misslyckad utflykt hamnar utsvulten i en by i Amazonas. Människorna där vet inte vad de ska ta sig till med dig. Du mimar och gör tuggljud, vilket de missuppfattar som ditt primitiva tungomål. Så snart du lyfter händerna tror de att du tänker gå till attack.
Det är svårt att kommunicera utan en gemensam värdegrund. Radioaktiva områden måste till exempel lämnas orörda i tiotusentals år. Men med tanke på att engelskan för bara 1 000 år sedan är obegriplig för de flesta av dagens engelsktalande har olika företag utarbetat varningar som ska finnas i anslutning till radioaktivt avfall. Ansvariga kommittéer har tagit fram allt från höga betongpelare till Edvard Munchs ”Skriet” och växter som genmodifierats att bli skrämmande blå. Inget är garanterat framtidssäkert.
En del av de personer som arbetade med budskapen på dessa deponier har också ställts inför en ännu större utmaning: att kommunicera med utomjordiskt liv. Det behandlas i en bok som journalisten Daniel Oberhaus på Wired skrivit, ”Utomjordiska språk” (Extraterrestrial Languages).
Vi vet inget om hur utomjordingar tar till sig information. Ett par skyltar skickades i början av 1970-talet ut med rymdskeppen Pioneer 10 och 11. Skyltarna visar nakna människor och en ungefärlig karta över hur man tar sig till Jorden – rudimentärt, men även det förutsätter att främlingarna har syn. Eftersom sådana rymdfarkoster har oändligt små förutsättningar att upptäckas skickar vi även ut radiosignaler i rymden, som färdas med ljusets hastighet och som har större chanser att upptäckas. Men precis som en jordisk radio måste vara inställd på rätt frekvens, måste rymdmottagaren vara det. Hur skulle utomjordingarna råka hitta den rätta frekvensen? Pioneer-skylten ger ett tips i form av en enkel avbildning av en väteatom, vars magnetiska polaritet regelbundet växlar med frekvensen 1 420 MHz. Eftersom väte är universums vanligaste grundämne är förhoppningen att denna skiss ska fungera som ett slags telefonnummer.

Föreställ dig att äta middag i en Europeisk huvudstad,där du inte talar språket. Kyparen talar bara lite Engelska, men på ett eller annat sätt lyckas du ändå beställa någonting på menyn som du känner igen, äter och betalar för.
Tänk dig nu istället att du efter en vandring har gått vilse och kommer fram jättehungrig till en by i Amazonas. Människorna där förstår dig inte. Du gör tuggrörelser med munnen vilket de misstar för en primitiv dialekt. När du sedan sträcker upp dina armar i en talande gest för att visa att du ger upp, så tror dom att du förbereder dig för ett anfall.

Att kommunicera utan ett gemensamt sammanhang är svårt. Till exempel, radioaktiva platser som måste lämnas ostörda i tiotusentals år. Men med tanke på att Engelskan för bara tusen år sedan, är oförståelig för de flesta av dagens engelsktalande, har byråer kämpat med att skapa varningar som medföljer kärnavfallet.
Ansvariga som jobbat med detta, har hittat på allt möjligt från att uppföra skyhöga spetsiga betongfundament ,till Edvard Munchs "Skriket", till växter som har genetiskt modifierats för att få en oroväckande blå färg. Ingenting är garanterat framtidssäkert.

En del av de människor som jobbade med dessa avfallsplats meddelanden har också varit del av en ännu större utmaning: Att kommunicera med utomjordingar. Det här är innehållet i den nya boken,“Utomjordiska Språk”, av Daniel Oberhaus, en journalist på Wired.

Ingenting är känt om hur utomjordingar tolkar information. Ett par plack som skickades ut i början av 1970-talet med rymdskeppen Pioneer 10 och 11, visar nakna människor och en enkel karta att hitta till Jorden. Rudimentära saker, men även i detta utgår man ifrån att utomjordingar kan se. En sådan ritning har endast en oändligt liten chans att hittas. Radiosändningar däremot, som färdas med ljusets hastighet ifrån Jorden, har en större sannolikhet att få kontakt. Precis som en markbunden radio måste också den interstellära modellen vara inställd på rätt frekvens. Hur skulle utomjordingarna annars lyckas hitta den rätta?
Placket från Pioneer ger en ledtråd i formen av ett grundschema av en väte atom. Dess magnetiska polaritet vänder sig helt om med jämna mellanrum, med en frekvens på 1420 MHz. Eftersom väte är det vanligaste grundämnet i universum, så finns hoppet om att skissen skulle kunna fungera som ett slags telefonnummer.

Tänk dig att du är på restaurang i en Europeisk huvudstad och inte kan språket som talas där. Servitören kan bara lite engelska men på ett eller annat sätt lyckas du beställa något på menyn som du känner igen, äter och betalar för. Föreställ dig nu istället att du varit på en vandring där något gått fel och du kommer fram, helt utsvulten, till en by i Amazonas. Folket där har ingen aning om hur de ska förhålla sig till dig. Du rör på munnen och gör tuggljud som byborna uppfattar som ett primitivt språk. När du lyfter upp dina armar för att visa att du ger upp tror de att du skall attackera dem.

Att kommunicera utan en gemensam kontext är svårt. Till exempel måste radioaktiva platser lämnas ostörda i tiotusentals år; men eftersom engelskan som talades för bara 1000 år sedan inte längre förstås av de flesta som talar engelska i modern tid har myndigheterna haft svårt att skapa varningar att placera tillsammans med kärnavfall. De kommittéer som har haft ansvar för att ta fram dessa har kommit på allt från jättelika betongtaggar till Edvard Munchs "Skriet" och växter som är genetiskt modifierade för att bli alarmerande blå till färgen. Inget av förslagen är garanterat framtidssäkert.

En del av de personer som arbetade med dessa meddelanden för avfallsplatser har också deltagit i en än större utmaning: att kommunicera med utomjordiska varelser. Detta är ämnet för "Extraterrestrial Languages", en ny bok skriven av Daniel Oberhaus som är journalist på Wired.

Det finns ingen kunskap om hur utomjordingar skulle ta in information. Ett par bildplattor som skickades ut i början av 1970-talet med två rymdskepp; Pioneer 10 och 11 föreställer nakna människor och en grov karta över hur man kan finna jorden. Elementära grejer. Men även det förutsätter att rymdvarelser kan se. Eftersom den typen av farkost inte har mer än en oändligt liten chans att hittas är det troligare att radioutsändningar från jorden som rör sig i ljusets hastighet kan nå fram. Men precis som en jordisk radio måste vara inställd på rätt kanal måste också en interstellär radio vara det. Hur skulle rymdvarelser råka hitta rätt frekvens? Pioneer-plattan ger en ledtråd i formen av ett grundläggande diagram över en väteatom, vars magnetiska poler skiftar med regelbundna intervaller och en frekvens på 1420 MHz. Eftersom väte är det vanligaste grundämnet i universum är förhoppningen att den här skissen kan fungera som ett slags telefonnummer.

Föreställ dig att du äter middag i en europeisk huvudstad, i vilken du inte kan kommunicera med det lokala språket. Kyparen pratar dålig engelska, men med hjälp av konstens alla regler lyckas du med att beställa någonting på menyn som du känner igen. Du äter maten och betalar. Nu ber vi dig att tänka dig in i ett annat scenario: Efter en vandring som har fört dig på villovägar hamnar du utsvulten i en by i Amazonas. Folket där har ingen aning om vad de kan göra för dig. Du mimar tuggljud, vilket de förväxlar med din primitiva dialekt. När du höjer armarna för att visa att du ger dig, tror de att du påbörjar ett anfall.

Det är svårt att kommunicera utan en gemensam kontext. Radioaktiva platser måste till exempel lämnas orörda i tiotusentals år, men med tanke på att den engelska som talades för bara ettusen år sedan inte kan förstås av dagens talare, har organ kämpat med att skapa varningar som medföljer kärnavfall. Kommittéer som är ansvariga för detta har kreerat allt från att toppa spikskor till Edvard Munchs "Skriet", eller från växter som förändras genetiskt och övergår i en oroväckande blå färg. Inget av detta ger någon garanti av att vara något beständigt i framtiden.

En del av dessa människor som arbetade med dessa meddelanden på avfallshanteringsplatser har också varit en del av en än större utmaning: att kommunicera med utomjordingar. Daniel är journalist på Wired.

Vi vet ingenting idag om hur utomjordingar tar in information. Ett par plattor som sändes upp i början av sjuttiotalet med de två rymdfarkosterna Pioneer 10 och 11 visar nakna människor och en skiss över Jorden - det är rudimentära saker, men även detta förutsätter att främlingar kan se. Eftersom sådana farkoster inte har mer än en oändligt liten chans av att bli upptäckta, är det mer troligt att radioutsändningar från Jorden, vilka färdas i ljusets hastighet, kan upprätta kontakt. Men precis som en jordbunden radio måste ställas in på rätt frekvens, måste även den interstellära. Hur skulle utomjordingarna kunna få in rätt radiofrekvens? Pioneerplattan ger en fingervisning om detta i form av ett grundläggande diagram av en väteatom, vars magnetiska polaritet snärtar till med jämna mellanrum med en frekvens á 1420 MHz. Eftersom väte är den beståndsdel som förekommer mest i universum finns det förhoppningar om att denna konturteckning kan komma att fungera som ett slags telefonnummer.